Rust and bone

En kvällstidning skriver så här om denna otroligt välgjorda och sjukt bra film:

"En känsla av oro hänger kvar flera timmar efter visningen av "Rust and bone". Späckhuggarna, slagsmålen, övervakningskamerorna, den ödesdigert tunna isen. En oro som stannar kvar för att den faktiskt gick ända in i (ben)märgen.

Regissören/manusförfattaren Jacques Audiards ("Profeten", "Mitt hjärtas förlorade slag") film om Ali och Stéphanie är en berättelse om ganska vanliga människor med något ovanliga öden som lurar på deras axlar. En flytt från Belgien till franska Rivieran, en späckhuggartränare med maximal otur, en omogen pappa som är på väg att slarva bort sin son, en relation som växer trots oceaner av olikheter. En film utan stora gester men med ett innehåll som kan flytta berg, nästan.

Ali liftar genom ett trist Frankrike med sin son, de sätter sig på ett tåg och landar hos Alis syster på Rivieran. Det är långt ifrån Croisetten, men syrran lever ett okej liv i solen och hon och sambon har plats för två till. Ali får jobb, Sam börjar skolan och de ser ut att ha lite medvind.

Men Ali är omogen och naiv, och i behov av extra pengar. Snart hamnar han i ett sällskap med inte helt rent mjöl i påsen, börjar slåss mot ­betalning, och orosmolnen hopar sig.

Stéphanie, som Ali tidigare hjälpt vid ett krogslagsmål, isolerar sig efter en förödande arbetsplatsolycka och väljer att höra av sig till Ali när hon till slut kryper upp mot ytan. En relation av ett annat slag växer fram mellan dem - den bitige, sönderslagne boxaren och den fjäderlätta, stympade späckhuggartränaren - och skuggorna skingras för ett ögonblick, för att snart vara tillbaka igen.

Det är Jacques Audiards skickliga vågspel mellan hopp och förtvivlan, vackert och solkigt som griper tag så kraftfullt. Han förmår, genom fotot, dialogen, musiken (bland annat Lykke Lis "I follow rivers"), de osmickrande miljöerna och den perfekt castade ensemblen att förvandla sagan till en käftsmäll.

Se den!

SÅ BRA ÄR SKÅDESPELARNA

Marion Cotillard

Visst var det lätt att falla för Marion Cotillards begåvning när hon slog igenom i rollen som Edith Piaff i "La vie en rose". Är minst lika imponerad av hennes insats här där hon får till synes sköra Stéphanie att gå genom rutan med stor integritet och träffsäkerhet.

Matthias Schoenaerts

"Bullhead"-stjärnan tar med sig tjurnacken till Rivieran och ger nerv och energi till sin ganska kantiga karaktär Ali. För bakom muskelmassan och flyktigheten finns en närhet som perfekt ackompanjerar historien som helhet."

Med andra ord... Se den! Se den! Se den!

Skickat från min iPhone