Hatar är ett starkt ord.
Ändå kan jag kläcka ur mig titt som tätt att jag hatar än det ena än det andra. Fast jag egentligen inte alls menar det så klart.
För inte kan man väl hysa så starka känslor inför oväsentligheter?
Eller kan man det?
Om jag verkligen ska analysera mina känslor på det djupaste, så tror jag inte att jag hatar något på riktigt. Inte så där så jag vänds ut och in i ren avsky. Inte så att jag vill någon människa riktigt ont. Inte heller förinta ett beteende eller en företeelse.
Visst, jag kan bli helt jävla vansinnig emellanåt, men det är ju så kortvarigt och framförallt oftast helt onödigt. Bara ett sätt att få utlopp för samlad irritation över petitesser. Oftast kan jag bli tokig när jag kör bil, och då är det andra bilister som inte kan köra (så klart) som gör mig galen. Men inte att jag vill kalla det hat.
Och såklart kan jag bli smått rasande över tröga instanser som försäkringskassan, sj, csn eller annan valfri instans. Det jag brusar upp över är ju både längden på kön i telefonen för att komma fram, bemötandet från ibland inkompetenta idioter, byråkratin osv... men inte hatar jag inte.
Sen kan jag också bli uppretad över vissa människors beteende som när man tror att man är förmer än andra. När man slickar uppåt och sparkar neråt. Eller är en ögontjänare. När man saknar empati och social kompetens. Men ändå kan jag inte lägga in hat i detta. Snarare avsmak.
Så att uppge något jag hatar blir svårt. Jag sträcker mig till att säga att jag hatar hur orättvist livet kan vara för små oskyldiga individer som inte bett om att få komma till världen och som sen hamnar i helvetet på jorden.
/Jenni
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar