Konflikter är något jag undviker.
Så pass mycket att jag skulle kunna erkänna direkt och säga att jag är konflikträdd. Inte rädd för själva konflikten i sig utan mer att någon ska bli upprörd och tycka illa om min åsikt, eller gud förbjude mig!
Det hindrar ju inte mig från att bli fly förbannat rasande och skälla och gorma och svära och hota och vara helt rabiat. Så länge personen i fråga inte hör dvs...
Men jag kan också vara väldigt rak och direkt och tala om vad jag tycker och tänker, så det är inte det att jag far med osanning och framstår som en annan person än vad jag egentligen är. Det är bara det att jag inte vill vara i konflikt med någon och således gör myyyycket för att undvika det.
Men för att komma till saken. Mitt livs värsta konflikt. Så finns det väl inte så mycket mer att säga än att de konflikter jag haft hittills i mitt liv inte är särskilt mycket att orda om. Tack och lov. För den saks skull tror jag inte att jag kommer vandra genom livet odrabbad. Jag kommer säkert få min beskärda del av konflikter, det är bara det att man får jobba hårdare för att hamna i konflikt med mig.
Kanske är det hur jag väljer att se på saker och ting. Jag kan som som sagt bli vansinnig. Men det går fort över. Och inte är jag sur någon längre tid heller. Jag är snarare typen som blir känslokall och inte bryr sig. På gott och ont. Lite egoistiskt också men jag försöker skärpa till mig. Ibland.
/Jenni
2 kommentarer:
Oj... där känner jag igen mig! Fast gör någon mig orätt så har jag fasligt svårt att någonsin förlåta dem, speciellt om de sårar mig djupt. Och jag tycker nog det är bättre att man spottar och fräser tyst så att man får det ur sig och sen kan fortsätta med sitt liv. :)
Evelina - jag har nog inte blivit sårad djupt så ofta så jag vet inte hur jag skulle reagera. Men säkert som du när jag tänker efter...
Och så sant som du säger, få det ur sig och sen get on with it!
Skicka en kommentar