Dag 30 – Ett sista ögonblick

Att se en människa sakta försvinna från denna sidan jordelivet och krossa gränsen och in i den okända världen, som vi kallar döden, är oförglömligt.

Två gånger har jag på nära håll följt med i sjukdomen som jag har kommit att avsky, cancer, genom de sista ögonblicken i deras liv.

Den ena gången var det med Joy, en kvinna jag kom väldigt nära under min tid på Nya Zeeland, och sista gången jag såg henne var på kvällen innan. Jag kom dit mitt under hennes sjukdom men i den fasen var hon fortfarande ganska aktiv och vi hade många glada dagar tillsammans varvat med hennes cellgiftsbehandling. Sen gick det sakta men säkert utför på alla sätt. Hon förstod nog att hon var på väg ifrån oss alla och det var smärtsamt att se henne lida så. Sista veckan bodde jag hemma hos familjen och den sista kvällen var egentligen som vilken annan kväll och inte kunde man egentligen ana att det var den sista. Morgonen efter fick jag ta farväl där hon låg i sin säng, fortfarande lite ljummen... mycket gripande och otroligt smärtsamt och sorgligt. Det var då bland det värsta jag varit med om.

Föga anade jag ju då, att jag bara några år senare skulle genomlida nästan samma sak igen. Fast denna gång med min egen pappa.

Pappa klagade över smärta i ljumsken och trodde först att det var pga träningen då han sprang och simmade mycket. Sen ville det inte ge med sig och han sökte hjälp. Detta var i november 1999. Jag åkte tillbaka till Nya Zeeland i december samma år och var borta i tre månader. När jag kom hem visste man fortfarande inte vad som var felet, men under våren kom verkligheten i kapp oss och vi fick beskedet att det var cancer i njuren. Under våren eller om det var tidig sommar så åkte han så upp till Umeå för att operera bort den sjuka njuren och so far so good. Jag var i samma veva på väg ut i världen igen, till Rom denna gång, och visste inte om jag skulle åka eller inte. Men jag åkte med pappas påtryckningar bakom mig till slut dit. Under mina månader i Rom följde jag förloppet via telefon, mail och vanlig post. Jag fick så beskedet att han under rehabiliteringen i Umeå ramlat och brutit lårbenet. Detta händer normalt inte om man inte är 80 år typ, så ny undersökning görs och det visar sig då att cancern spridit sig och det finns metastaser i skelettet.

Detta var visst inte lika lätt att behandla och han fick åka hem till Östersund och läggas in på en avdelning för svårt sjuka, och jag lämnade Rom i all hast och åkte hem jag också. Då var det november igen, men ett år senare. Hem till en mager, skäggig och knappt igenkännbar pappa. Då skelettet var fullt av metastaser så gjorde det för ont att raka sig. Jag som aldrig sett pappa i mer än någon dags skäggstubb tidigare. Pga lårbensbrottet, så var han inte så rörlig utan fick mest ligga till sängs.

Jag och mamma turades om att sova hos pappa under den sista månaden och det var trots omständigheterna väldigt mysigt och stundtals underhållande och roande att följa hans framfart under höga morfindoser. Sen var det naturligtvis oerhört smärtsamt att se sin egen pappa ha så jävulskt ont och inte kunna göra någonting. Detta blandat med att se sin egen mamma förvandlas till något annat oigenkännbart. Den sista natten var det mammas tur och på kvällen innan var hela släkten samlade och vi fick alla träffa honom en sista gång. Men inte heller då visste vi att det var den sista gången så klart. För hur ska man någonsin kunna veta? På morgonen fick vi sen beskedet att han somnat in på morgonen med mamma hos sig och sedan dess är inget i mitt liv sig likt. Allting vändes upp och ner på ett sista ögonblick...

Julafton år 2000, en dag jag aldrig någonsin kommer glömma.

Jag ville stoppa världen och skrika att fattar ni inte att han är död??? Men inte fan ville världen ta en paus. Telefonen ringde, tv:n visade sina program som alltid, bilarna fortsatta köra och människor stressade hit och dit. Och mitt i allt detta var han liksom inte längre kvar mer än som en tom kropp. Min fina älskade pappa som jag för alltid kommer sakna och tänka på och som sedan tio år inte längre finns i mitt liv.

Men livet har ju gått vidare naturligtvis om än i en helt annan tappning än vad jag hade hoppats på. Med pappas död följde en rad andra händelser och förlopp som ibland känts så mycket värre. Pappa valde ju inte själv att få cancer och valde ju inte själv att dö. Detta var ju oundvikligt för hans del och han hade aldrig ett val. Det har andra.

/Jenni