19. Min ärlighet

Att vara ärlig är ganska lätt när man inte har så mycket att dölja.
Men visst, ibland är det svårt att vara helt ärlig och ibland är det svårt att låta bli att var för ärlig. Det är en balansgång som med mycket annat i livet.

Jag skulle nog kunna kalla mig själv för ärlig. Jag har hög moral vad gäller arbetslivet. Jag försöker vara ärlig gentemot mina vänner och mina nära och kära. Tycker jag något, så försöker jag förmedla budskapet vidare utan att för den saks skull såra andra på vägen. Ibland anser jag att det är bättre att vara mindre ärlig när det gäller något som jag tror bara skulle göra motparten ont och inte vara till någon nytta. Men i det stora hela är jag ärlig. Och lite naiv.

Jag har uppriktigt svårt att fuska eller luras. Jag tycker det är så innerligt fel att inte göra rätt för mig och mår liksom dåligt om jag någon gång krossar linjen och halkar över på the bad side.

En gång, för länge länge sedan, så ringde jag in till jobbet och låtsades att jag var sjuk. När jag i själva verket skulle vara hemma med den stora kärleken. Jag var ju drabbad av kärlekssjuka och kunde bara inte gå till jobbet. Men för säkerhets skull, och för att döva samvetet något, så förankrade jag även detta hos kollegan och vännen. Som om att det skulle göra saken mindre fel och rättfärdiga mitt val helt enkelt. Hon tyckte jag gjorde rätt. Och visst, men facit i hand, så var det väl inte hela världen. Men till och med en sådan oskyldig liten sak har jag svårt för. Det blir för jobbigt i längden.

Tur att det inte händer oftare då...

/Jenni - i ärlighetens namn