Vad passar bättre att skriva om den sista december än om månaden som varit. Kanske även drar till med året som varit... vem vet.
Hur som helst så ska jag nu summera den här månaden.
Jag och Andreas hade en lyxig barnfri helg i början på månaden då vi gick ut och åt på restaurang och sen gick vi på bio och såg Cornelis. Svärmor hade barnen över natten så vi fick dessutom sovmorgon på lördagen!!!
Jag var iväg på några julmarknader i Gemla med Sofie och passade även på att bjuda hem Solveig och Gunnel på lite glögg en kväll.
Isolde var lite dålig i magen ett par dagar så då fick jag VAB:ba, men passade då också på att vara ute och åka spark med barnen i det fina vädret.
Vi julpysslade hos Sofie en eftermiddag med de andra granntjejerna och alla barnen och det var mycket uppskattat.
Julbord på Asa Herrgård tillsammans med mitt jobb klämdes också in under december månad.
Ännu mer utelek med barnen, i form av pulkaåkning, och sparkturer runt på vägarna här hemma.
På Lucia var vi på dagis och tittade på barnens luciatåg och vips hade halva december nästan gått...
Tandläkarbesök, styrelsemöte och födelsedagskalas för Solveigs son Erik, lekträff med granntjejerna, ölkväll hos Börje och adventsfika med Linda och Peter trycktes in under några dagar.
Dagen innan julafton kom Johan och Sunna upp och vi åt Thai-mat och spelade julklappsspelet när ungarna lagt sig.
Julafton och stort pådrag här hemma med mat, mat och åter mat. Tusen miljarder julklappar till barnen och tomten som kom.
En juldag i långkalsonger och tjocksockar framför tv:n.
Annandagen i Ljungby på kalkonmiddag hos Agneta.
Denna veckan som avslutar året, en massa lekträffar till höger och vänster, både ute och inne.
Igår kväll lite uppvärmning inför nyår hemma hos Sofie och Henke, med ost och vin.
Idag nyårsafton, lite pyssel här hemma innan vi åker hem till Per & Jill och firar in det nya året med god mat och dryck.
En härlig månad för att sammanfatta det hela.
Snart ett nytt härligt år att se fram emot!!!
/Jenni
fredag 31 december 2010
torsdag 30 december 2010
Dag 19 – Något jag ångrar
Ångrar... nej det är sällan jag ångrar något faktiskt.
Visst man kan ångra att man inte köpte en viss sak om den var väldigt billig just då, eller om man hittar något på loppis som man vill ha men ändå inte köper. Men annars vette tusan.
Tänk om man skulle tillbringa livets noga räknade dagar med att ångra saker och ting. Det känns ju ganska meningslöst och bortkastat med tid. Dessutom ger det ju inte någonting och inte gör det saken bättre heller.
Det värsta skulle ju vara om man ångrade saker som har med andra människor att göra. Till exempel att man ångrar att man inte tillbringade mer tid med en person medan den levde. Men antagligen så gjorde man ju den prioriteringen medan personen i fråga var vid liv och om man inte anser det viktigt då, så varför skulle det då vara viktigt efteråt? Jag tycker att man får ta ansvar för sina handlingar här och nu.
Livet är alldeles för kort för att slösa bort på meningslös bullshit. Istället ska man fylla sina dagar med glädjerika ämnen. Träffa de människor som man bryr sig om och tycker om. Prata med de som betyder något för en. Göra saker som gör en glad. Värna om livet kort och gott. Du vet aldrig när just ditt liv är över och inte heller någon annans liv... Så istället för att prioritera fel och välja bort en massa för att sedan ångra sig efteråt, så tycker jag att det är bättre att välja rätt från början och inse att vi alltid har ett val. Faktiskt.
Jag väljer glädje.
Och jag vägrar att ångra mig.
/Jenni
Visst man kan ångra att man inte köpte en viss sak om den var väldigt billig just då, eller om man hittar något på loppis som man vill ha men ändå inte köper. Men annars vette tusan.
Tänk om man skulle tillbringa livets noga räknade dagar med att ångra saker och ting. Det känns ju ganska meningslöst och bortkastat med tid. Dessutom ger det ju inte någonting och inte gör det saken bättre heller.
Det värsta skulle ju vara om man ångrade saker som har med andra människor att göra. Till exempel att man ångrar att man inte tillbringade mer tid med en person medan den levde. Men antagligen så gjorde man ju den prioriteringen medan personen i fråga var vid liv och om man inte anser det viktigt då, så varför skulle det då vara viktigt efteråt? Jag tycker att man får ta ansvar för sina handlingar här och nu.
Livet är alldeles för kort för att slösa bort på meningslös bullshit. Istället ska man fylla sina dagar med glädjerika ämnen. Träffa de människor som man bryr sig om och tycker om. Prata med de som betyder något för en. Göra saker som gör en glad. Värna om livet kort och gott. Du vet aldrig när just ditt liv är över och inte heller någon annans liv... Så istället för att prioritera fel och välja bort en massa för att sedan ångra sig efteråt, så tycker jag att det är bättre att välja rätt från början och inse att vi alltid har ett val. Faktiskt.
Jag väljer glädje.
Och jag vägrar att ångra mig.
/Jenni
onsdag 29 december 2010
Dag 18 – Din favoritfödelsedag
Tillbaka igen med mina dagar och denna gången ska det alltså handla om min favoritfödelsedag.
Till att börja kan man ju lätt nämna min första födelsedag, dvs dagen jag föddes. För utan den skulle jag ju inte kunna fira en enda födelsedag. Jag föddes söndagen den 8:e februari 1976 på Malmö BB. Jag har således firat ett antal födelsedagar och om en dryg månad fyller jag 35 år. Gud. Så sjukt. Vad gammal jag är. Fast det är bara positivt. Jag älskar att fylla år och älskar att bli äldre. Jag blir ju bara mer erfaren och får ännu fler fina minnen att samla på.
En födelsedag som jag aldrig kommer glömma är året 2000. Jag var i Nya Zealand vid denna tiden och bodde i mitt gamla hus på Paratai Drive igen. I huset bodde även en tjej, Jessie, från Kanada som fyller år den 10:e februari, så vi bestämde att vi skulle fira våra dagar tillsammans. Så vi bokade bord på Sky Tower på restaurangen Orbit inne i Auckland tillsammans med resten av våra flatmates; Fiona, Rakesh, Nick, Phil, Clayton och Adriana. Vi åt god mat och drack massor med vin och drinkar hela kvällen och halva natten och notan slutade på 3500:- men vi hade såååå himla roligt.
En annan födelsedag som jag sent kommer glömma är året 1996 då jag några dagar innan min 20-årsdag anlänt till New York. Jag var på en introduktionskurs inför mitt kommande år som Au Pair i USA och tillbringade en vecka i the Big Apple tillsammans med en bunt andra tjejer från Sverige och hela världen, på ett sunkigt hotell på Manhattan. Vi var ute på en guidad tur runt stan den här kvällen och alla de svenska tjejerna firade mig senare på kvällen på en restaurang med paket och sjöng och allt. Det första jag gjorde som 20-åring var att skaffa mig ett falskt id-kort så jag kunde njuta av året i USA som fejkad 21-åring, 22 tror jag till och med att jag slog till som.... min 21-årsdag firade jag också i USA, men i Fort Myers i Florida hos min värdfamilj och jag blev firad av alla mina vänner samt hela klanen Doragh!
Förhoppningsvis har jag många fler födelsedagar att se fram emot och som sagt snart är det dax för min 35-årsdag!
/Jenni
Till att börja kan man ju lätt nämna min första födelsedag, dvs dagen jag föddes. För utan den skulle jag ju inte kunna fira en enda födelsedag. Jag föddes söndagen den 8:e februari 1976 på Malmö BB. Jag har således firat ett antal födelsedagar och om en dryg månad fyller jag 35 år. Gud. Så sjukt. Vad gammal jag är. Fast det är bara positivt. Jag älskar att fylla år och älskar att bli äldre. Jag blir ju bara mer erfaren och får ännu fler fina minnen att samla på.
En födelsedag som jag aldrig kommer glömma är året 2000. Jag var i Nya Zealand vid denna tiden och bodde i mitt gamla hus på Paratai Drive igen. I huset bodde även en tjej, Jessie, från Kanada som fyller år den 10:e februari, så vi bestämde att vi skulle fira våra dagar tillsammans. Så vi bokade bord på Sky Tower på restaurangen Orbit inne i Auckland tillsammans med resten av våra flatmates; Fiona, Rakesh, Nick, Phil, Clayton och Adriana. Vi åt god mat och drack massor med vin och drinkar hela kvällen och halva natten och notan slutade på 3500:- men vi hade såååå himla roligt.
En annan födelsedag som jag sent kommer glömma är året 1996 då jag några dagar innan min 20-årsdag anlänt till New York. Jag var på en introduktionskurs inför mitt kommande år som Au Pair i USA och tillbringade en vecka i the Big Apple tillsammans med en bunt andra tjejer från Sverige och hela världen, på ett sunkigt hotell på Manhattan. Vi var ute på en guidad tur runt stan den här kvällen och alla de svenska tjejerna firade mig senare på kvällen på en restaurang med paket och sjöng och allt. Det första jag gjorde som 20-åring var att skaffa mig ett falskt id-kort så jag kunde njuta av året i USA som fejkad 21-åring, 22 tror jag till och med att jag slog till som.... min 21-årsdag firade jag också i USA, men i Fort Myers i Florida hos min värdfamilj och jag blev firad av alla mina vänner samt hela klanen Doragh!
Förhoppningsvis har jag många fler födelsedagar att se fram emot och som sagt snart är det dax för min 35-årsdag!
/Jenni
söndag 26 december 2010
Jul jul gnistrande jul
Nu är julen slut och man kan andas ut.
Imorgon vardag och verklighet igen.
Barnen har till och med sagt att nu räcker det med julklappar, vi har fått så många nu.
Vad är det ett tecken på? Och då har ju vi dessutom försökt införa julklappsstopp... fungerar ju sådär bra.
Jag ska vara ledig i två veckor nu och de två veckorna är fyllda till sprickgränsen. I love it!!!
Det har i alla fall varit en gnistrande vacker jul och för vår del ändå väldigt lugn. Ingen hysteri kring någonting utan stillsamt firande och slapp i soffan. Skönt.
Nu en film med godis i soffan, och Andreas ska ut och springa. Vet inte vem det är mest synd om...
/Jenni
Imorgon vardag och verklighet igen.
Barnen har till och med sagt att nu räcker det med julklappar, vi har fått så många nu.
Vad är det ett tecken på? Och då har ju vi dessutom försökt införa julklappsstopp... fungerar ju sådär bra.
Jag ska vara ledig i två veckor nu och de två veckorna är fyllda till sprickgränsen. I love it!!!
Det har i alla fall varit en gnistrande vacker jul och för vår del ändå väldigt lugn. Ingen hysteri kring någonting utan stillsamt firande och slapp i soffan. Skönt.
Nu en film med godis i soffan, och Andreas ska ut och springa. Vet inte vem det är mest synd om...
/Jenni
onsdag 22 december 2010
Dag 17 – Ditt favoritminne
Minnen.
Nu är vi där igen.
I min minnesbank och rotar runt.
Jag har ju en knökfull minnesbank som jag älskar att grotta ner mig i.
Många fina minnen och andra minnen som inte är fullt så roliga.
Ett minne som ploppar upp är när jag under en sommar i min ungdom, fick för mig att sommarjobba med att sätta plant. Sätta plant för den oinvigde är ett jobb från helvetet. Du måste vara klädd i täckande klädsel från topp till tå pga något gift (???!!!) på plantorna som var farligt att få på huden. Dessutom är det ju varmt på sommaren och mygg så in i helvete i Norrland så du svettas halvt ihjäl dig i utstyrseln men har inget val för du dör om du klär av dig. Sen är du utplacerad i skogen. Så klart. Men ändå. I skogen när du är typ 17 och bara vill ha kul. Då ska du gå runt i en myggig, tråkig, intetsägande skog utan träd (för det är ju därför du är där) och sätta ner små granplantor med hjälp av något slags redskap.
Tanken var att jag skulle sätta plant i en månad och tjäna fett med pengar. Efter första dagen gick jag hem och grinade och sa att ALDRIG att jag gör det här mer. Sen tänkte jag att ok jag får väl ge det en dag till i alla fall. Och gick dit en dag till för att komma hem och tycka likadant. Då sjukskrev jag mig och bojkottade hela skiten och flög till Malmö i ett studs och började jobba med mitt vanliga sommarjobb som framstod som rena himmelriket efter detta. Nämligen att städa på hotell. Fatta vilket lyxliv i jämförelse. Jag bodde i metropolen Malmö, jobbade mellan 06 och 13 (vill jag minnas) med att städa lite hotellrum. Sen låg jag på stranden och glassade och kollade på killar på eftermiddagarna. Sen kom Linda ner och hälsade på och vi drog över till Köpenhamn och levde livets glada dagar. Och så trodde jag i min enfald att jag skulle palla med en hel månad i skogshelvetet. Skulle inte tro det...
Det enda som förgyllde de två (eller max tre) dagarna jag trots allt befann mig i skogen, var ett par killar som var där av samma anledning som jag. De hade med sig en bandspelare och poppade sjukt roliga låtar där i skogen så vi skrattade gott och sjöng med för fulla muggar. Det var ju ändå ingen som hörde oss. Men inte ens detta kunde väga upp för hur ofattbart vidrigt sommarjobbet ändå var.
Så vad ni än gör out there, få aldrig för er att sätta plant. Ni kommer ångra er. Jag lovar!!!
/Jenni
Nu är vi där igen.
I min minnesbank och rotar runt.
Jag har ju en knökfull minnesbank som jag älskar att grotta ner mig i.
Många fina minnen och andra minnen som inte är fullt så roliga.
Ett minne som ploppar upp är när jag under en sommar i min ungdom, fick för mig att sommarjobba med att sätta plant. Sätta plant för den oinvigde är ett jobb från helvetet. Du måste vara klädd i täckande klädsel från topp till tå pga något gift (???!!!) på plantorna som var farligt att få på huden. Dessutom är det ju varmt på sommaren och mygg så in i helvete i Norrland så du svettas halvt ihjäl dig i utstyrseln men har inget val för du dör om du klär av dig. Sen är du utplacerad i skogen. Så klart. Men ändå. I skogen när du är typ 17 och bara vill ha kul. Då ska du gå runt i en myggig, tråkig, intetsägande skog utan träd (för det är ju därför du är där) och sätta ner små granplantor med hjälp av något slags redskap.
Tanken var att jag skulle sätta plant i en månad och tjäna fett med pengar. Efter första dagen gick jag hem och grinade och sa att ALDRIG att jag gör det här mer. Sen tänkte jag att ok jag får väl ge det en dag till i alla fall. Och gick dit en dag till för att komma hem och tycka likadant. Då sjukskrev jag mig och bojkottade hela skiten och flög till Malmö i ett studs och började jobba med mitt vanliga sommarjobb som framstod som rena himmelriket efter detta. Nämligen att städa på hotell. Fatta vilket lyxliv i jämförelse. Jag bodde i metropolen Malmö, jobbade mellan 06 och 13 (vill jag minnas) med att städa lite hotellrum. Sen låg jag på stranden och glassade och kollade på killar på eftermiddagarna. Sen kom Linda ner och hälsade på och vi drog över till Köpenhamn och levde livets glada dagar. Och så trodde jag i min enfald att jag skulle palla med en hel månad i skogshelvetet. Skulle inte tro det...
Det enda som förgyllde de två (eller max tre) dagarna jag trots allt befann mig i skogen, var ett par killar som var där av samma anledning som jag. De hade med sig en bandspelare och poppade sjukt roliga låtar där i skogen så vi skrattade gott och sjöng med för fulla muggar. Det var ju ändå ingen som hörde oss. Men inte ens detta kunde väga upp för hur ofattbart vidrigt sommarjobbet ändå var.
Så vad ni än gör out there, få aldrig för er att sätta plant. Ni kommer ångra er. Jag lovar!!!
/Jenni
tisdag 21 december 2010
Syjunta solo
Skam den som ger sig och framförallt när man har ett mål.
Jag hade som plan att ikväll på syjuntan göra klart mina armvärmare som jag filat på i ett år... jag vet, sjukt länge.
Hur som helst så gav jag mig fan på att få de klara och ta daaaaaa!!!! I did it!!!
Nu sitter jag här med två benvita armvärmare stickade i resår. De är så fina. Kliar kanske lite, ha ha, men jävulskt fina. Och jag har gjort dem helt själv!
Premiär på jobbet imorgon med de på! Längtar redan!
God damn vad jag är bra när jag vill!
/Jenni
Ps. Jag tog mig en liten bit saffranskaka också och den var maaaaeee god!
Jag hade som plan att ikväll på syjuntan göra klart mina armvärmare som jag filat på i ett år... jag vet, sjukt länge.
Hur som helst så gav jag mig fan på att få de klara och ta daaaaaa!!!! I did it!!!
Nu sitter jag här med två benvita armvärmare stickade i resår. De är så fina. Kliar kanske lite, ha ha, men jävulskt fina. Och jag har gjort dem helt själv!
Premiär på jobbet imorgon med de på! Längtar redan!
God damn vad jag är bra när jag vill!
/Jenni
Ps. Jag tog mig en liten bit saffranskaka också och den var maaaaeee god!
Panikbak
När jag kom hem fick jag skynda mig och panikbaka då det var avslutning på syjuntan ikväll och jag tänkte överraska med en saffranskaka.
Och sen kommer.... INGEN :(
Dessutom var jag tvungen att baka inför morgondagens soppkvällsavslutning hos Sofie då vi ska äta paj till middag och kladdkaka till efterrätt.
Så nu sitter jag här med en ljuvligt doftande saffranskaka.
En frestande kladdkaka.
Ensam...
/Jenni
Och sen kommer.... INGEN :(
Dessutom var jag tvungen att baka inför morgondagens soppkvällsavslutning hos Sofie då vi ska äta paj till middag och kladdkaka till efterrätt.
Så nu sitter jag här med en ljuvligt doftande saffranskaka.
En frestande kladdkaka.
Ensam...
/Jenni
Dag 16 – Din första kyss
Tänk om jag kunde minnas min allra första kyss på riktigt.
Faktum är att jag inte gör det.
På allvar.
Sorgligt men sant.
Det jag minns är min första vuxna kärlek, då jag ändå inte var vuxen utan snarare ett barn, och där fanns naturligtvis kyssar inblandade.
Jag vill minnas att det var lika ljuvligt härligt redan då och hur jag bara ville ha fler. Precis som nu...
/Jenni
Faktum är att jag inte gör det.
På allvar.
Sorgligt men sant.
Det jag minns är min första vuxna kärlek, då jag ändå inte var vuxen utan snarare ett barn, och där fanns naturligtvis kyssar inblandade.
Jag vill minnas att det var lika ljuvligt härligt redan då och hur jag bara ville ha fler. Precis som nu...
/Jenni
måndag 20 december 2010
Dag 15 – Dina drömmar
Mina drömmar... oj, så stort.
Drömmer gör jag ju varje natt, ibland kommer jag ihåg allt i minsta detalj, ibland fragment som känns osammanhängande och inte logiska alls, ibland minns jag inget alls.
Drömmer gör jag ju också dagtid. Inte så att jag sitter och dagdrömmer direkt så, men mer att man har små drömmar som man ser fram emot och hoppas på helt enkelt.
Jag är inte mycket för det här ouppnåeliga som man vet innerst inne aldrig kommer hända, då känns det liksom inte så hoppfullt. Istället är jag mer inne på små vardagsdrömmar, som att få ordning i trädgården med fina blommor och träd och så. Eller mitt växthus som snart är ett faktum och inte bara en dröm. Eller som att kunna resa iväg hela familjen till ett varmt soligt land om några år när barnen är större. Eller att kunna betala av lånen på bilen etc inom en snar framtid. Eller så enkelt som att hinna få iväg julkorten i tid...
Den stora drömmen i livet, lever jag ju mitt upp i. Jag har hittat mannen i mitt liv. Jag har fått två fantastiska barn. Vi har hittat vårt perfekta idylliska drömhus. Jag har ett jobb jag älskar. Jag har många fina vänner. Jag har ett socialt rikt liv. Jag har det helt enkelt helt underbart. Så den drömmen håller jag bara vid liv och broderar ut den lite i kanterna emellanåt med små resor, nya vänner och nya utmaningar i livet.
Tänk vad det är härligt att leva!
/Jenni
Drömmer gör jag ju varje natt, ibland kommer jag ihåg allt i minsta detalj, ibland fragment som känns osammanhängande och inte logiska alls, ibland minns jag inget alls.
Drömmer gör jag ju också dagtid. Inte så att jag sitter och dagdrömmer direkt så, men mer att man har små drömmar som man ser fram emot och hoppas på helt enkelt.
Jag är inte mycket för det här ouppnåeliga som man vet innerst inne aldrig kommer hända, då känns det liksom inte så hoppfullt. Istället är jag mer inne på små vardagsdrömmar, som att få ordning i trädgården med fina blommor och träd och så. Eller mitt växthus som snart är ett faktum och inte bara en dröm. Eller som att kunna resa iväg hela familjen till ett varmt soligt land om några år när barnen är större. Eller att kunna betala av lånen på bilen etc inom en snar framtid. Eller så enkelt som att hinna få iväg julkorten i tid...
Den stora drömmen i livet, lever jag ju mitt upp i. Jag har hittat mannen i mitt liv. Jag har fått två fantastiska barn. Vi har hittat vårt perfekta idylliska drömhus. Jag har ett jobb jag älskar. Jag har många fina vänner. Jag har ett socialt rikt liv. Jag har det helt enkelt helt underbart. Så den drömmen håller jag bara vid liv och broderar ut den lite i kanterna emellanåt med små resor, nya vänner och nya utmaningar i livet.
Tänk vad det är härligt att leva!
/Jenni
söndag 19 december 2010
Dag 14 – Vad hade du på dig idag?
Detta är konstigt.
Jag har ju "snott" en lista på saker att skriva om varje dag och så finns detta med två gånger. Jag förstår ingenting. Dessutom är det ju inte ens särskilt intressant att veta vad jag har haft på mig idag. Och ingen annan dag heller.
Däremot så lockas jag att sno vidare av en bloggare out there som istället bytte till vad han har haft på sig. Genom livet liksom.
Så här kommer några olika ting som jag burit fram till min högaktningsfulla ålder på snart 35 år;
Blöja - vi har ju alla varit där...
Boxershorts - snodde ett ex's boxershorts och sov i dem bra länge.
Skipants - jajamän på det glada åttiotalet.
Overall - det också...
Leopardmönstrade tights, klänning, skor - på en fest hos Ulf & Joakim
Boa i flera olika färger - också på fest när det är gala!
En klänning som var en top och således väääldligt kort.
Flip-flops - kan vara smidigt ibland.
Solkräm - på Nya Zeeland var det ett nödvändigt ont.
Ridhjälm - på en galen tur med Solveig.
Skridskor - konståkning var min grej en gång i tiden.
Snowbordkängor - skulle promt prova... inte min grej dock.
Surfbräda - ok jag hade inte den fysisk på mig men stod på den. I en sekund.
Piercing i tungan - lite crazy måste man ju vara.
Slips - tyckte det var snyggt ett tag.
Peruk - när man vill vara blond för en dag...
Balklänning - i alla fall en gång.. och förhoppningsvis inte så många fler.
Sjukhuskläder - på BB och en som råkade smyga med sig hem... använder jag ibland.
Nättrosor - även det från BB, inget snyggt alls, men praktiskt just då.
Motorcykelhjälm - mellan Malmö och Växjö. Ingen hit.
Snowjoggings - dagligen i detta väder.
Foppatofflor - under den andra halvan av året.
Detta var lite av de saker jag har haft på mig.
Idag har jag tjocksockar, leggings, kjol och tröja på mig. Snart kommer jag ha nybäddade påslakan på mig!
/Jenni
Jag har ju "snott" en lista på saker att skriva om varje dag och så finns detta med två gånger. Jag förstår ingenting. Dessutom är det ju inte ens särskilt intressant att veta vad jag har haft på mig idag. Och ingen annan dag heller.
Däremot så lockas jag att sno vidare av en bloggare out there som istället bytte till vad han har haft på sig. Genom livet liksom.
Så här kommer några olika ting som jag burit fram till min högaktningsfulla ålder på snart 35 år;
Blöja - vi har ju alla varit där...
Boxershorts - snodde ett ex's boxershorts och sov i dem bra länge.
Skipants - jajamän på det glada åttiotalet.
Overall - det också...
Leopardmönstrade tights, klänning, skor - på en fest hos Ulf & Joakim
Boa i flera olika färger - också på fest när det är gala!
En klänning som var en top och således väääldligt kort.
Flip-flops - kan vara smidigt ibland.
Solkräm - på Nya Zeeland var det ett nödvändigt ont.
Ridhjälm - på en galen tur med Solveig.
Skridskor - konståkning var min grej en gång i tiden.
Snowbordkängor - skulle promt prova... inte min grej dock.
Surfbräda - ok jag hade inte den fysisk på mig men stod på den. I en sekund.
Piercing i tungan - lite crazy måste man ju vara.
Slips - tyckte det var snyggt ett tag.
Peruk - när man vill vara blond för en dag...
Balklänning - i alla fall en gång.. och förhoppningsvis inte så många fler.
Sjukhuskläder - på BB och en som råkade smyga med sig hem... använder jag ibland.
Nättrosor - även det från BB, inget snyggt alls, men praktiskt just då.
Motorcykelhjälm - mellan Malmö och Växjö. Ingen hit.
Snowjoggings - dagligen i detta väder.
Foppatofflor - under den andra halvan av året.
Detta var lite av de saker jag har haft på mig.
Idag har jag tjocksockar, leggings, kjol och tröja på mig. Snart kommer jag ha nybäddade påslakan på mig!
/Jenni
Dag 13 – Den här veckan
Idag är det ju söndag och veckans sista dag så vad passar bättre än att berätta om veckan som gått.
Måndag - luciafirande på dagis. Isolde var lucia med tomtesjal på huvudet och rött band runt midjan. Indra var söt tomtenissa med tomtemössan på sned. Hur söta som helst var de i alla fall. På själva luciatåget så satt Indra och pratade med sin fröken precis hela tiden och Isolde såg mycket skeptisk ut och satt bara och tittade rakt fram. Ingen av dem sjöng en ton... de sjunger desto mer hemma dock. På kvällen slet jag med min hemtenta. Precis hela kvällen.
Tisdag - efter jobbet hade jag ett besök hos tandläkaren att se fram emot. Dock var det årets sista och förhoppningsvis slipper jag gå dit förrän nästa höst då jag ska på årlig kontroll om inget annat oförutsägbart sker. Jag fick lagat min tand och gick 700:- fattigare ut genom dörren. Väl hemma var det hemtentan som hägrade igen. Fast jag slarvade lite och fixade med annat också...
Onsdag - raka vägen hem från jobbet för att göra det sista på hemtentan. Vilken lättnande suck jag drog när jag äntligen var klar!
Torsdag - jobbade över lite, åt "middag" på jobbet dvs fil och macka, hem snabbt och lastade i lite broschyrer och vinster från lotteriet på julskyltningen, vände och tillbaka till stan igen för att gå på styrelsemöte på Wälludden. Efter mötet hem igen och slängde in handväskan och gick raka vägen över till Solveig. Hennes son Erik fyllde år så jag bjöd in mig själv på lite släktmiddag och fick paj, rött vin, kaffe och kaka när jag kom dit. Efter några glas vin senare pulsade jag hem igen i snön och i säng.
Fredag - dagis stängt och jag var hemma med barnen. Vi hade en mysmorgon med film i soffan innan frukost, sen frukost och lite lek för att vid 10-tiden åka hem till Sofie och barnen. Vi var ute och lekte en stund och drog ungarna i pulka till deras stora förtjusning. Sen kom även Jenny med William och Nelly, Maria, Calle, Wilmer och lilla nytillskottet Ludde (fyra dagar gammal!) och en ny tjej; Malin med lille Angelo. Hennes man Daniel kom också förbi en sväng senare. Vi fikade Sofies supergoda bröd och det var full rulle med alla ungarna så klart. Efter lekträffen hos Sofie åkte jag in till stan med ungarna och hälsade på på mitt jobb. Där fikade vi lite och sen åkte vi vidare till Irma där vi mötte upp Andreas. Där fikade vi ännu lite till... och sen åkte vi hem. Då dog LOD:en. Så vi fick lämna den på parkeringen och åka hem med Toyotan bara... Efter ett antal samtal så fick vi dock en lösning på problemet och väl hemma åt vi lite soppa och sen tittade vi på På Spåret.
Lördag - åkte och veckohandlade på Maxi det första jag gjorde i tron om att jag var ensam om den idén. Det var jag inte. Sen hem och bakade en saffran- och pepparkakscheesecake och lussebullar med barnen. Sedan massproduktion av julkort. Efter det middag och sen åkte jag, Erik och Kristina in till Börje i stan och drack lite öl och snackade skit. Han bjöd på vitlöksbröd med gratinerade kräftstjärtar som var mycket goda. Solveig var så gullig och skjutsade oss både dit och hem.
Söndag - ungarna tyckte 05.18 var en lämplig tid att starta söndagen. Det tyckte inte jag, men för att Andreas skulle få vila lite, så la jag mig på madrassen på ungarnas rum och slumrade och vägrade gå upp förrän det var ljust. Så 08.30 gick vi upp och åt frukost allesammans. Sedan ut och skottade. Eller Andreas skottade och jag och ungarna körde lite spark och så drog jag dem i pulkorna lite. Sen in och åt lunch och i säng med Indra. Isolde fick titta på Pippi på rymmen och jag skulle titta med henne men det slutade med att jag slumrade i soffan bredvid. Sviterna av att gå upp 05 en söndag kanske... Sen vid 14 kom Linda, Peter och Alva och hälsade på och vi fikade av den goda cheesecaken. Mmmmmm. Sen när de åkt hem igen var det baddax för barnen och jag gjorde en broccolipaj. Sen åt vi middag, tittade på bolibompa och julkalenderna och så i säng med barnen alldeles nyss. Nu ska jag skriva klart julkorten och sen kanske lite tv om jag orkar.
Det var den veckan det. Det går i ett rasande tempo och jag kan inte fatta att det är jul om mindre än en vecka. Vad hände?
/Jenni
Måndag - luciafirande på dagis. Isolde var lucia med tomtesjal på huvudet och rött band runt midjan. Indra var söt tomtenissa med tomtemössan på sned. Hur söta som helst var de i alla fall. På själva luciatåget så satt Indra och pratade med sin fröken precis hela tiden och Isolde såg mycket skeptisk ut och satt bara och tittade rakt fram. Ingen av dem sjöng en ton... de sjunger desto mer hemma dock. På kvällen slet jag med min hemtenta. Precis hela kvällen.
Tisdag - efter jobbet hade jag ett besök hos tandläkaren att se fram emot. Dock var det årets sista och förhoppningsvis slipper jag gå dit förrän nästa höst då jag ska på årlig kontroll om inget annat oförutsägbart sker. Jag fick lagat min tand och gick 700:- fattigare ut genom dörren. Väl hemma var det hemtentan som hägrade igen. Fast jag slarvade lite och fixade med annat också...
Onsdag - raka vägen hem från jobbet för att göra det sista på hemtentan. Vilken lättnande suck jag drog när jag äntligen var klar!
Torsdag - jobbade över lite, åt "middag" på jobbet dvs fil och macka, hem snabbt och lastade i lite broschyrer och vinster från lotteriet på julskyltningen, vände och tillbaka till stan igen för att gå på styrelsemöte på Wälludden. Efter mötet hem igen och slängde in handväskan och gick raka vägen över till Solveig. Hennes son Erik fyllde år så jag bjöd in mig själv på lite släktmiddag och fick paj, rött vin, kaffe och kaka när jag kom dit. Efter några glas vin senare pulsade jag hem igen i snön och i säng.
Fredag - dagis stängt och jag var hemma med barnen. Vi hade en mysmorgon med film i soffan innan frukost, sen frukost och lite lek för att vid 10-tiden åka hem till Sofie och barnen. Vi var ute och lekte en stund och drog ungarna i pulka till deras stora förtjusning. Sen kom även Jenny med William och Nelly, Maria, Calle, Wilmer och lilla nytillskottet Ludde (fyra dagar gammal!) och en ny tjej; Malin med lille Angelo. Hennes man Daniel kom också förbi en sväng senare. Vi fikade Sofies supergoda bröd och det var full rulle med alla ungarna så klart. Efter lekträffen hos Sofie åkte jag in till stan med ungarna och hälsade på på mitt jobb. Där fikade vi lite och sen åkte vi vidare till Irma där vi mötte upp Andreas. Där fikade vi ännu lite till... och sen åkte vi hem. Då dog LOD:en. Så vi fick lämna den på parkeringen och åka hem med Toyotan bara... Efter ett antal samtal så fick vi dock en lösning på problemet och väl hemma åt vi lite soppa och sen tittade vi på På Spåret.
Lördag - åkte och veckohandlade på Maxi det första jag gjorde i tron om att jag var ensam om den idén. Det var jag inte. Sen hem och bakade en saffran- och pepparkakscheesecake och lussebullar med barnen. Sedan massproduktion av julkort. Efter det middag och sen åkte jag, Erik och Kristina in till Börje i stan och drack lite öl och snackade skit. Han bjöd på vitlöksbröd med gratinerade kräftstjärtar som var mycket goda. Solveig var så gullig och skjutsade oss både dit och hem.
Söndag - ungarna tyckte 05.18 var en lämplig tid att starta söndagen. Det tyckte inte jag, men för att Andreas skulle få vila lite, så la jag mig på madrassen på ungarnas rum och slumrade och vägrade gå upp förrän det var ljust. Så 08.30 gick vi upp och åt frukost allesammans. Sedan ut och skottade. Eller Andreas skottade och jag och ungarna körde lite spark och så drog jag dem i pulkorna lite. Sen in och åt lunch och i säng med Indra. Isolde fick titta på Pippi på rymmen och jag skulle titta med henne men det slutade med att jag slumrade i soffan bredvid. Sviterna av att gå upp 05 en söndag kanske... Sen vid 14 kom Linda, Peter och Alva och hälsade på och vi fikade av den goda cheesecaken. Mmmmmm. Sen när de åkt hem igen var det baddax för barnen och jag gjorde en broccolipaj. Sen åt vi middag, tittade på bolibompa och julkalenderna och så i säng med barnen alldeles nyss. Nu ska jag skriva klart julkorten och sen kanske lite tv om jag orkar.
Det var den veckan det. Det går i ett rasande tempo och jag kan inte fatta att det är jul om mindre än en vecka. Vad hände?
/Jenni
Dag 12 – Vad har du in din väska?
Jag har en handväska som ser ut som en bongotrumma. Den är rund och typ virkad, knypplad eller ihopsnodd på något galet sätt. Inköpt på något museum och tillverkad typ i Afrika. Den har i alla fall en lång och gedigen historia och faktum är att jag får många kommentarer om väskan. Att den är ganska cool och läcker och väldigt annorlunda så klart.
Vad har jag då i den?
Jo man kan för tillfället hitta följande:
En ursnygg rosa plånbok som jag fått från finaste Linda i USA. Märke Juicy Couture och helt enkelt skitsnygg.
En kalender som pryds av Indra på framsidan och Isolde på baksidan.
En illgrön penna.
Ett headset till min mobil.
Ett paket med plåster för akuta situationer.
En handkräm av märket Decubal i miniformat.
Hårspännen och snoddar, både mina egna och ungarnas.
Tuggummi som för tillfället befinner sig på botten av väskan istället för i påsen jag köpte dem i... suck.
Läppglans fall i fall jag får för mig att vara snygg så där spontant.
Ett par linser i reserv om något oförutsägbart skulle hända.
Nycklar till hemmet och jobbet.
Min mobil.
That's it.
Ibland kränger jag ner annat också men detta är standardutrustningen som jag klarar mig på långt på.
/Jenni
Vad har jag då i den?
Jo man kan för tillfället hitta följande:
En ursnygg rosa plånbok som jag fått från finaste Linda i USA. Märke Juicy Couture och helt enkelt skitsnygg.
En kalender som pryds av Indra på framsidan och Isolde på baksidan.
En illgrön penna.
Ett headset till min mobil.
Ett paket med plåster för akuta situationer.
En handkräm av märket Decubal i miniformat.
Hårspännen och snoddar, både mina egna och ungarnas.
Tuggummi som för tillfället befinner sig på botten av väskan istället för i påsen jag köpte dem i... suck.
Läppglans fall i fall jag får för mig att vara snygg så där spontant.
Ett par linser i reserv om något oförutsägbart skulle hända.
Nycklar till hemmet och jobbet.
Min mobil.
That's it.
Ibland kränger jag ner annat också men detta är standardutrustningen som jag klarar mig på långt på.
/Jenni
onsdag 15 december 2010
Dag 11 – Dina syskon
Måndagen den 17:e december 1979 föddes min lillebror Johan.
Jag hade fram till den dagen varit helt själv och levt livets glada dagar. Så helt plötsligt så kommer det hem en ful, skrynklig, röd och skrikande bebis som de kallar lillebror och hela livet vändes upp och ner.
Nu innebär det inte bara att det var dåligt men ändå.
Då ålderskillnaden är nästan fyra år tog det många år innan vi hade något större utbyte av varandra. Lägg dessutom till att min kusin Stoffe och han är jämngamla (skiljer ett halvår) så får man snabbt lösningen att jag alltid var the odd bird. Inte för att det heller bara var något dåligt men ändå.
Under vår uppväxt så slogs vi. Han retade mig. Jag retade honom. Han knuffade mig nerför en trappa i stugan. Han hällde skållhett vatten på mig i badkaret. Han hittade på bus och skyllde på mig. Jag var säkert inte heller guds bästa barn. Tack och lov. Så han fick garanterat igen för varje sak tro inget annat.
Men vi lekte också. Doktor då jag var doktor och han var patient och fick cola i örat, näsan och halsen med spruta. Vi byggde snögrottor, pallade äpplen, badade, lyssnade på sagor, tittade på film, hade snöbollskrig och jagade varandra. Som vilka syskon som helst.
Under Sollefteå-åren så är mitt största minne att han alltid spelade hockey och även bandy, inomhus, vid typ 05 på morgonen. Vid denna tidpunkt var jag en obstinat tonåring och ville väl typ sova tills jag dog eller något. Men icke. Istället fick man abrupt vakna till ljudet av Johan som skrek ut alla hockeyspelare medan han sköt en boll mot mål. Utanför mitt sovrum. Då stod han inte högt i kurs. Jag minns också att när kompisar ringde hem till oss och han råkade svara så lät ett samtal ungefär så här;
"Ring ring"
- Johan svarar "JOHAN!"
- Kompisen säger "Hej det är Linda"
- Johan avbryter typ här och skriker "JEEEENNNNNNIIIIIIIIIII" och lägger på luren.
När vi flyttat till Östersund flyttade jag ju rätt så snabbt vidare ut i världen. Under dessa åren hade jag i princip ingen kontakt med min bror. Om man bortser från de samtalen då jag ringde hem från Malmö, USA eller Nya Zeeland och han svarade. Då lät ett samtal ungefär så här;
"Ring ring"
- Johan svarar (som vanligt) "Johan"
- Jag säger nåt i stil med "Nej men hej Johan det är Jenni. Hur är läget?
- Johan "Bra"
- Jenni "Ja ha, hur går det i skolan, med hockeyn, kompisar, annars då, mamma, pappa"
- Johan "Bra, ska du prata med mamma? MAMMMMMMAAAAAAAAAAA" och så la han på luren"
Med detta i hand är det inte svårt att förstå att han på fullaste allvar trodde att jag endast varit borta i typ ett år eller max ett och ett halvt, när jag i själva verket varit borta i... hmmm...TRE (3!!!) år.
Hur som helst, efter dessa år hade vi båda vuxit upp lite och i samband med pappas död så tror jag att vi tog ett steg närmre varandra. Vi bodde ju plötslig i samma stad igen och sen reste vi även till Bali ihop med mamma i tre veckor och tog där ett litet steg ännu närmre varandra.
Vid denna tiden bodde jag i Malmö och han i Östersund så vi pratade väl någon gång i bland i alla fall även om vi inte sågs. Sen kom den dagen då han flyttade till Malmö med sin dåvarande flickvän. Helt plötsligt bodde vi i samma stad igen och vips så var vi ännu ett steg närmre varandra. Nu pratade vi mer och mer och började till och med umgås lite. Nu var vi båda vuxna och jämlika till skillnad från stora delar av vår uppväxt.
Nu har åren gått ytterligare och vi bor på skilda håll igen, men nu är kontakten mellan oss hur bra som helst. Vi pratar ofta, träffas ofta och jag är så himla glad att jag har honom i mitt liv. Han är världens finaste morbror till mina barn och är otroligt omtänksam och generös och älskar att vara med dem. Dessutom är han rolig att umgås med och vi har mycket att prata om när vi träffas.
Så från att ha varit a pain in the ass, har han klättrat upp på stegen och står nu högst upp. Min alldeles egna fina lillebror som jag tycker så mycket om.
Tack Johan för att du är en del av mitt liv!
/Jenni
Jag hade fram till den dagen varit helt själv och levt livets glada dagar. Så helt plötsligt så kommer det hem en ful, skrynklig, röd och skrikande bebis som de kallar lillebror och hela livet vändes upp och ner.
Nu innebär det inte bara att det var dåligt men ändå.
Då ålderskillnaden är nästan fyra år tog det många år innan vi hade något större utbyte av varandra. Lägg dessutom till att min kusin Stoffe och han är jämngamla (skiljer ett halvår) så får man snabbt lösningen att jag alltid var the odd bird. Inte för att det heller bara var något dåligt men ändå.
Under vår uppväxt så slogs vi. Han retade mig. Jag retade honom. Han knuffade mig nerför en trappa i stugan. Han hällde skållhett vatten på mig i badkaret. Han hittade på bus och skyllde på mig. Jag var säkert inte heller guds bästa barn. Tack och lov. Så han fick garanterat igen för varje sak tro inget annat.
Men vi lekte också. Doktor då jag var doktor och han var patient och fick cola i örat, näsan och halsen med spruta. Vi byggde snögrottor, pallade äpplen, badade, lyssnade på sagor, tittade på film, hade snöbollskrig och jagade varandra. Som vilka syskon som helst.
Under Sollefteå-åren så är mitt största minne att han alltid spelade hockey och även bandy, inomhus, vid typ 05 på morgonen. Vid denna tidpunkt var jag en obstinat tonåring och ville väl typ sova tills jag dog eller något. Men icke. Istället fick man abrupt vakna till ljudet av Johan som skrek ut alla hockeyspelare medan han sköt en boll mot mål. Utanför mitt sovrum. Då stod han inte högt i kurs. Jag minns också att när kompisar ringde hem till oss och han råkade svara så lät ett samtal ungefär så här;
"Ring ring"
- Johan svarar "JOHAN!"
- Kompisen säger "Hej det är Linda"
- Johan avbryter typ här och skriker "JEEEENNNNNNIIIIIIIIIII" och lägger på luren.
När vi flyttat till Östersund flyttade jag ju rätt så snabbt vidare ut i världen. Under dessa åren hade jag i princip ingen kontakt med min bror. Om man bortser från de samtalen då jag ringde hem från Malmö, USA eller Nya Zeeland och han svarade. Då lät ett samtal ungefär så här;
"Ring ring"
- Johan svarar (som vanligt) "Johan"
- Jag säger nåt i stil med "Nej men hej Johan det är Jenni. Hur är läget?
- Johan "Bra"
- Jenni "Ja ha, hur går det i skolan, med hockeyn, kompisar, annars då, mamma, pappa"
- Johan "Bra, ska du prata med mamma? MAMMMMMMAAAAAAAAAAA" och så la han på luren"
Med detta i hand är det inte svårt att förstå att han på fullaste allvar trodde att jag endast varit borta i typ ett år eller max ett och ett halvt, när jag i själva verket varit borta i... hmmm...TRE (3!!!) år.
Hur som helst, efter dessa år hade vi båda vuxit upp lite och i samband med pappas död så tror jag att vi tog ett steg närmre varandra. Vi bodde ju plötslig i samma stad igen och sen reste vi även till Bali ihop med mamma i tre veckor och tog där ett litet steg ännu närmre varandra.
Vid denna tiden bodde jag i Malmö och han i Östersund så vi pratade väl någon gång i bland i alla fall även om vi inte sågs. Sen kom den dagen då han flyttade till Malmö med sin dåvarande flickvän. Helt plötsligt bodde vi i samma stad igen och vips så var vi ännu ett steg närmre varandra. Nu pratade vi mer och mer och började till och med umgås lite. Nu var vi båda vuxna och jämlika till skillnad från stora delar av vår uppväxt.
Nu har åren gått ytterligare och vi bor på skilda håll igen, men nu är kontakten mellan oss hur bra som helst. Vi pratar ofta, träffas ofta och jag är så himla glad att jag har honom i mitt liv. Han är världens finaste morbror till mina barn och är otroligt omtänksam och generös och älskar att vara med dem. Dessutom är han rolig att umgås med och vi har mycket att prata om när vi träffas.
Så från att ha varit a pain in the ass, har han klättrat upp på stegen och står nu högst upp. Min alldeles egna fina lillebror som jag tycker så mycket om.
Tack Johan för att du är en del av mitt liv!
/Jenni
tisdag 14 december 2010
Dag 10 – Vad hade du på dig idag
Idag hade jag först bara svarta trosor och ett grönt linne på mig när jag vaknade.
Därefter åkte det på ett par svarta strumpor. Ett par svarta byxor. Ett vin b-h. Ett vitt linne. En röd- och vitrandig tröja. En svart kofta.
Sen var det dax att lämna husets goa värme och ge sig ut i kylan och då åkte det på ytterligare några plagg; ett par vita snowjoggings anno 80-tal, en rosa pashminasjal, en svart jacka, en svart och vit mössa och ett par vita lovikkavantar. Sen var jag redo för vintern!
Väl på jobbet åkte ytterplaggen av, men där varvade jag stunderna med att svepa in mig en svart stickad sjal när jag frös.
Snart är det läggdax och då åker allt utom trosorna och linnet av.
En helt vanlig dag i mitt liv vad gäller kläder. I bland crazar jag helt och tar en svart kjol eller ett par jeans istället... mycket galnare än så blir det inte.
/Jenni
Därefter åkte det på ett par svarta strumpor. Ett par svarta byxor. Ett vin b-h. Ett vitt linne. En röd- och vitrandig tröja. En svart kofta.
Sen var det dax att lämna husets goa värme och ge sig ut i kylan och då åkte det på ytterligare några plagg; ett par vita snowjoggings anno 80-tal, en rosa pashminasjal, en svart jacka, en svart och vit mössa och ett par vita lovikkavantar. Sen var jag redo för vintern!
Väl på jobbet åkte ytterplaggen av, men där varvade jag stunderna med att svepa in mig en svart stickad sjal när jag frös.
Snart är det läggdax och då åker allt utom trosorna och linnet av.
En helt vanlig dag i mitt liv vad gäller kläder. I bland crazar jag helt och tar en svart kjol eller ett par jeans istället... mycket galnare än så blir det inte.
/Jenni
måndag 13 december 2010
Dag 09 – Dina övertygelser
Jag är så övertygad om så mycket.
Ibland har jag väldigt starka övertygelser och ibland så kan jag lätt bli övertalad till att tycka något annat.
Jag tror att det är de mest basala grundvärderingarna som jag har svårt att förändra medan de inte lika viktiga ståndpunkterna är lättare att omvärdera och ändra sig i.
Men en sak som jag är övertygad om är människors lika värde. Detta är för mig helt ofattbart att inte allt tycker likadant. Jag kan inte för min värld förstå hur krig kan uppstå, hur barn och vuxna kan misshandlas eller sexuellt utnyttjas, hur racister och nazister kan resonera som de gör, hur djur kan skadas och vanvårdas, hur homosexuella kan anses vara annorlunda, hur man drar alla invandrare över en kam, hur vissa tror sig vara förmer än andra.
Varför ska det vara så svårt i den stora vida världen i bland?
Tänk vad härligt euforiskt det hade varit om alla tyckte om varandra och var nöjda och glada i stället för denna sjuka värld vi ibland tvingas beskåda.
Ibland önskar jag att jag fick dra en filt över mig och bara ligga kvar i soffan och titta på komedier och glömma allt elände.
Men jag tror i alla fall att mycket bottnar sig i att man inte anser att alla människor har samma värde... eller djur för den delen...
Nu låter jag som värsta radikala lesbiska vänster vegan bitter-fittan. Jag vet. Men jag är fan ta mig stolt över mina åsikter och står upp för dem varje sekund!
/Jenni
Ibland har jag väldigt starka övertygelser och ibland så kan jag lätt bli övertalad till att tycka något annat.
Jag tror att det är de mest basala grundvärderingarna som jag har svårt att förändra medan de inte lika viktiga ståndpunkterna är lättare att omvärdera och ändra sig i.
Men en sak som jag är övertygad om är människors lika värde. Detta är för mig helt ofattbart att inte allt tycker likadant. Jag kan inte för min värld förstå hur krig kan uppstå, hur barn och vuxna kan misshandlas eller sexuellt utnyttjas, hur racister och nazister kan resonera som de gör, hur djur kan skadas och vanvårdas, hur homosexuella kan anses vara annorlunda, hur man drar alla invandrare över en kam, hur vissa tror sig vara förmer än andra.
Varför ska det vara så svårt i den stora vida världen i bland?
Tänk vad härligt euforiskt det hade varit om alla tyckte om varandra och var nöjda och glada i stället för denna sjuka värld vi ibland tvingas beskåda.
Ibland önskar jag att jag fick dra en filt över mig och bara ligga kvar i soffan och titta på komedier och glömma allt elände.
Men jag tror i alla fall att mycket bottnar sig i att man inte anser att alla människor har samma värde... eller djur för den delen...
Nu låter jag som värsta radikala lesbiska vänster vegan bitter-fittan. Jag vet. Men jag är fan ta mig stolt över mina åsikter och står upp för dem varje sekund!
/Jenni
söndag 12 december 2010
Dag 08 – Ett ögonblick
Livet består ju av oändligt många ögonblick.
Hur långt är ett ögonblick? Finns det någon definition egentligen?
Ögonblick jag minns är många. Livet komprimerat i små minnesfilmer som kommer upp vid olika tillfällen. Ibland triggas ett minne igång av en speciell händelse, lukt, musik, atmosfär, ja nästan vad som helst.
Två ögonblick som jag dock aldrig kommer glömma är när Isolde föddes och när Indra föddes.
Ögonblick som förändrat livet ofattbart mycket för mig. Helt plötsligt blev jag mamma. Och sen tvåbarnsmamma... på ett ögonblick bara.
Nu gäller det bara att fortsätta samla på ögonblick till min minnesbank! Livet är ju så underbart!
/Jenni
Hur långt är ett ögonblick? Finns det någon definition egentligen?
Ögonblick jag minns är många. Livet komprimerat i små minnesfilmer som kommer upp vid olika tillfällen. Ibland triggas ett minne igång av en speciell händelse, lukt, musik, atmosfär, ja nästan vad som helst.
Två ögonblick som jag dock aldrig kommer glömma är när Isolde föddes och när Indra föddes.
Ögonblick som förändrat livet ofattbart mycket för mig. Helt plötsligt blev jag mamma. Och sen tvåbarnsmamma... på ett ögonblick bara.
Nu gäller det bara att fortsätta samla på ögonblick till min minnesbank! Livet är ju så underbart!
/Jenni
lördag 11 december 2010
Dag 07 – Din bästa vän
En vän som är bäst?
Finns verkligen det?
Jag menar att det bara skulle finnas en enda människa som kan vara ens bästa vän?
Jag har ju så många fina vänner i mitt liv, vad är det som kategoriserar en som bäst?
När jag var liten, si så där en sex sju år, hette min bästa vän Nina. Vi lekte i ur och skur och hade så många roliga dagar tillsammans.
När jag blev lite större, var det jag och Linda som hängde ihop. Vi växte upp från två oskyldiga, naiva barn till två rebelliska, nyfikna och kreativa tonåringar. Vi gjorde allt och ingenting ihop. Pratade i timmar, ringde, skrev brev, träffades och var bästisar. Vänskapen höll i sig och vi är fortfarande bästa vänner. Men sen ett antal år så bor vi långt ifrån varandra så vi ses inte regelbundet och pratar inte regelbundet heller, men samtidigt så vet jag att hon finns där för mig. Och detsamma gäller det för henne. En vänskap som inte kräver så mycket underhåll utan den finns där ändå.
Efter ett antal år på flykt (kan det verka) så har min bekantskapskrets utökat för varje år. Varje månad kanske till och med. För mig är det så oerhört viktigt och roligt att lära känna nya människor med nya kvaliteter och egenskaper som berikar mitt liv. Förhoppningsvis får dessa utvalda människor något i retur så det inte blir en envägs-vinst.
För varje ny människa som kommer in i mitt liv så försöker jag knyta den till mig på ett eller annat sätt. Jag utvecklas av att umgås med olika typer av människor, olika åldrar, olika nationaliteter, olika bakgrunder, olika kön, olika läggningar, olika politiska åsikter. Kort och gott olika mig. Det är otroligt stimulerande och givande att ha diskussioner med människor som inte alltid tycker likadant. Även om det samtidigt är så skönt att umgås och prata med människor som vet exakt var man står och där man delar många åsikter och meningar. Det är det där balansen som man vill uppnå av nytt och tryggt.
Under mina vuxna år så har jag lärt känna många människor och en som står mig väldigt nära är Camilla. Vi träffades genom Crawford och vi har fått en vänskap som är ovanlig på vuxna dar (tycker jag i alla fall). Trots avståndet mellan Skåne och Småland så träffas vi ofta ändå. Dessutom så har jag ett extra speciellt band till henne då hon är gudmor till min finaste lilla Indra.
Gudmodern till min finaste Isolde, är också en kär och trogen vän. Vi har dock hängt ihop sen lekis, när vi var sex år gamla, och känner varandra utan och innan skulle jag tro. Maria, aka Parla, och jag delade en soffa i Rom under fyra månader och under denna tiden blev våra vänskapsband snäppet starkare.
Egentligen om man ska hårddra det hela när det gäller vänner, så kan man säga så här; jag har många många fina vänner och bekanta i mitt liv. Men. Jag har inte så många vänner som står mig så himla nära som de som står mig nära gör... Inte vet jag om det beror på att jag inte vill/orkar/hinner ha samma relation med den stora massan eller om det bara är så livet är. Att man har några få och sen har man en stor massa. Inte betyder det heller att jag inte värdesätter vännerna från den stora massan mindre. Absolut inte. En vän är en vän är en vän. Är en vän i behov av stöd, hjälp, support, tröst, samtal, underhållning, besök eller vad det är må vara, så ställer jag i upp i den mån jag kan. No matter what.
Men att begränsa mig till att ha EN bästa vän. Det gör jag bara inte!
/Jenni
Finns verkligen det?
Jag menar att det bara skulle finnas en enda människa som kan vara ens bästa vän?
Jag har ju så många fina vänner i mitt liv, vad är det som kategoriserar en som bäst?
När jag var liten, si så där en sex sju år, hette min bästa vän Nina. Vi lekte i ur och skur och hade så många roliga dagar tillsammans.
När jag blev lite större, var det jag och Linda som hängde ihop. Vi växte upp från två oskyldiga, naiva barn till två rebelliska, nyfikna och kreativa tonåringar. Vi gjorde allt och ingenting ihop. Pratade i timmar, ringde, skrev brev, träffades och var bästisar. Vänskapen höll i sig och vi är fortfarande bästa vänner. Men sen ett antal år så bor vi långt ifrån varandra så vi ses inte regelbundet och pratar inte regelbundet heller, men samtidigt så vet jag att hon finns där för mig. Och detsamma gäller det för henne. En vänskap som inte kräver så mycket underhåll utan den finns där ändå.
Efter ett antal år på flykt (kan det verka) så har min bekantskapskrets utökat för varje år. Varje månad kanske till och med. För mig är det så oerhört viktigt och roligt att lära känna nya människor med nya kvaliteter och egenskaper som berikar mitt liv. Förhoppningsvis får dessa utvalda människor något i retur så det inte blir en envägs-vinst.
För varje ny människa som kommer in i mitt liv så försöker jag knyta den till mig på ett eller annat sätt. Jag utvecklas av att umgås med olika typer av människor, olika åldrar, olika nationaliteter, olika bakgrunder, olika kön, olika läggningar, olika politiska åsikter. Kort och gott olika mig. Det är otroligt stimulerande och givande att ha diskussioner med människor som inte alltid tycker likadant. Även om det samtidigt är så skönt att umgås och prata med människor som vet exakt var man står och där man delar många åsikter och meningar. Det är det där balansen som man vill uppnå av nytt och tryggt.
Under mina vuxna år så har jag lärt känna många människor och en som står mig väldigt nära är Camilla. Vi träffades genom Crawford och vi har fått en vänskap som är ovanlig på vuxna dar (tycker jag i alla fall). Trots avståndet mellan Skåne och Småland så träffas vi ofta ändå. Dessutom så har jag ett extra speciellt band till henne då hon är gudmor till min finaste lilla Indra.
Gudmodern till min finaste Isolde, är också en kär och trogen vän. Vi har dock hängt ihop sen lekis, när vi var sex år gamla, och känner varandra utan och innan skulle jag tro. Maria, aka Parla, och jag delade en soffa i Rom under fyra månader och under denna tiden blev våra vänskapsband snäppet starkare.
Egentligen om man ska hårddra det hela när det gäller vänner, så kan man säga så här; jag har många många fina vänner och bekanta i mitt liv. Men. Jag har inte så många vänner som står mig så himla nära som de som står mig nära gör... Inte vet jag om det beror på att jag inte vill/orkar/hinner ha samma relation med den stora massan eller om det bara är så livet är. Att man har några få och sen har man en stor massa. Inte betyder det heller att jag inte värdesätter vännerna från den stora massan mindre. Absolut inte. En vän är en vän är en vän. Är en vän i behov av stöd, hjälp, support, tröst, samtal, underhållning, besök eller vad det är må vara, så ställer jag i upp i den mån jag kan. No matter what.
Men att begränsa mig till att ha EN bästa vän. Det gör jag bara inte!
/Jenni
fredag 10 december 2010
Dag 06 – Din dag
Klockan var ställd på 06.30 men vid 06 vaknade jag av att Isolde kom in i vårt sovrum. Hon gick på toaletten och jag lyckades slumra lite halvt fram till halv sju innan jag gick upp.
Jag fixade gröt till mig och barnen, för vid det här laget var även Indra uppe och snurrade. Vi åt gröt medan Andreas fick slumra lite extra.
Efter diverse morgonbestyr körde jag till jobbet.
Sen jobbade jag.
Lunch hämtade jag på Kök11 och det var stekt laxtartar med varm potatissallad och grönsaker, och det var riktigt gott.
Sen jobbade jag lite till.
Efter jobbet hämtade jag barnen på dagis. Vi åkte hem till Ida, Daniel, Viggo och Iris och lekte en och en halv timme innan vi åkte hem.
Väl hemma väntade jag ut en skrikande Isolde medan Indra läste och lyssnade på musik på rummet. Sedan åt barnen lite fil och macka och efter det tittade vi på julkalendern.
Sen kom Andreas hem med lite thaimat till oss och vi har precis ätit klart.
Nu lite bloggtime och slösurf innan Idol börjar!
Idol sen i säng.
Det var min dag det!
/Jenni
Jag fixade gröt till mig och barnen, för vid det här laget var även Indra uppe och snurrade. Vi åt gröt medan Andreas fick slumra lite extra.
Efter diverse morgonbestyr körde jag till jobbet.
Sen jobbade jag.
Lunch hämtade jag på Kök11 och det var stekt laxtartar med varm potatissallad och grönsaker, och det var riktigt gott.
Sen jobbade jag lite till.
Efter jobbet hämtade jag barnen på dagis. Vi åkte hem till Ida, Daniel, Viggo och Iris och lekte en och en halv timme innan vi åkte hem.
Väl hemma väntade jag ut en skrikande Isolde medan Indra läste och lyssnade på musik på rummet. Sedan åt barnen lite fil och macka och efter det tittade vi på julkalendern.
Sen kom Andreas hem med lite thaimat till oss och vi har precis ätit klart.
Nu lite bloggtime och slösurf innan Idol börjar!
Idol sen i säng.
Det var min dag det!
/Jenni
torsdag 9 december 2010
Dag 5 – Din definition av kärlek
Kärlek
Bara ordet gör mig varm i sinnet.
Kärlek är det där som gör en lycklig och salig och som gör att livet är så mycket lättare att leva.
Kärleken är så mycket mer än förälskelse. En förälskelse kan vara det där hastiga, spontana, övervällande, himlastormande, passionerande och djuriska. Kärlek däremot kan vara allt det där men samtidigt det ömsinta, empatiska, mjuka, fina, lugna, harmoniska och trygga.
Kärlek drabbar alla på ett eller annat sätt. Jag har upplevt mycket kärlek i mitt liv. Dels ungdomskärlekar som var så oskyldiga och naiva och dels den stora kärleken som jag fann hos Andreas. Jag har fått kärlek under min uppväxt från familjen. Jag har fått den ovillkorliga kärleken från mina två underbara barn. Men också kärleken vänner emellan och där har jag varit lycklig lottad då jag har många fina vänner i mitt liv som betyder oerhört mycket för mig.
Så kärlek för mig är stort och viktigt och något man ska vårda ömt. Utan omsorg kan den lätt förtvina och försvinna. På alla plan. Inte bara med sin partner. Det gäller att visa sin kärlek men också att ta emot kärleken från andra. Ett öppet sinne fyllt av empati helt enkelt.
Mer kärlek åt folket!
/Jenni
Bara ordet gör mig varm i sinnet.
Kärlek är det där som gör en lycklig och salig och som gör att livet är så mycket lättare att leva.
Kärleken är så mycket mer än förälskelse. En förälskelse kan vara det där hastiga, spontana, övervällande, himlastormande, passionerande och djuriska. Kärlek däremot kan vara allt det där men samtidigt det ömsinta, empatiska, mjuka, fina, lugna, harmoniska och trygga.
Kärlek drabbar alla på ett eller annat sätt. Jag har upplevt mycket kärlek i mitt liv. Dels ungdomskärlekar som var så oskyldiga och naiva och dels den stora kärleken som jag fann hos Andreas. Jag har fått kärlek under min uppväxt från familjen. Jag har fått den ovillkorliga kärleken från mina två underbara barn. Men också kärleken vänner emellan och där har jag varit lycklig lottad då jag har många fina vänner i mitt liv som betyder oerhört mycket för mig.
Så kärlek för mig är stort och viktigt och något man ska vårda ömt. Utan omsorg kan den lätt förtvina och försvinna. På alla plan. Inte bara med sin partner. Det gäller att visa sin kärlek men också att ta emot kärleken från andra. Ett öppet sinne fyllt av empati helt enkelt.
Mer kärlek åt folket!
/Jenni
onsdag 8 december 2010
Dag 04 – Vad åt du idag?
Morgonen började som vilken morgon som helst.
Jag åt min havregrynsgröt med krossat linfrö och solrosfrön, pudrade på kanel, skivade i en banan och på med lite mjölk. Till detta ett stort glas vatten.
På jobbet ett antal timmar senare var det dags för lite mellanmål som bestod av en kopp kaffe, ett knäckebröd med ekologiskt jordnötssmör och en clementin.
Sen tror jag att jag åt ett par pepparkakor också... hyresvärden kom med en hel burk full av supergoda cederpepparkakor... mmmm...
Till lunch hade jag med mig basmatiris med quorn och sötsur gryta bestående av morot, paprika, broccoli, ananas, chili, vitvinsvinäger, soja mm. Jag avslutade lunchen med en banan.
Efter jobbet, som idag avslutades 14 då vi har hållt barnen hemma en extra dag för säkerhetsskull, åkte jag hem till Sofie, Lucas och Max. Vi julpysslade med granntjejerna och fikade lussebulle och havreflarn och en kopp te.
Senare på kvällen, dvs för en timme sedan, åt vi sedan grönsakssoppa på potatis, morot, purjolök och mitt hembakta mumsiga bröd till det.
Så idag har det varit en väldigt smaskig dag med både lussebullar, pepparkakor OCH havreflarn!
Och Sofies supergoda grönsakssoppa förstås!
Nu är jag dock så mätt att det blir inget mer idag. Kanske lite vatten på sin höjd...
/Jenni
Jag åt min havregrynsgröt med krossat linfrö och solrosfrön, pudrade på kanel, skivade i en banan och på med lite mjölk. Till detta ett stort glas vatten.
På jobbet ett antal timmar senare var det dags för lite mellanmål som bestod av en kopp kaffe, ett knäckebröd med ekologiskt jordnötssmör och en clementin.
Sen tror jag att jag åt ett par pepparkakor också... hyresvärden kom med en hel burk full av supergoda cederpepparkakor... mmmm...
Till lunch hade jag med mig basmatiris med quorn och sötsur gryta bestående av morot, paprika, broccoli, ananas, chili, vitvinsvinäger, soja mm. Jag avslutade lunchen med en banan.
Efter jobbet, som idag avslutades 14 då vi har hållt barnen hemma en extra dag för säkerhetsskull, åkte jag hem till Sofie, Lucas och Max. Vi julpysslade med granntjejerna och fikade lussebulle och havreflarn och en kopp te.
Senare på kvällen, dvs för en timme sedan, åt vi sedan grönsakssoppa på potatis, morot, purjolök och mitt hembakta mumsiga bröd till det.
Så idag har det varit en väldigt smaskig dag med både lussebullar, pepparkakor OCH havreflarn!
Och Sofies supergoda grönsakssoppa förstås!
Nu är jag dock så mätt att det blir inget mer idag. Kanske lite vatten på sin höjd...
/Jenni
tisdag 7 december 2010
Sparktur och varm choklad
När jag kom hem och avlöste Andreas idag vid tvåtiden så fick jag börja med att skotta med hjälp av ungarna. Sen unnade vi oss en sparktur runt på vägarna. Det gick som i ett jehu på Solveigs väg och ner från Stig och på vår väg. Värre var det på stor-vägen där det skar igenom på asfalten så det lade vi ner snart.
Ungarna älskade det och det var som att återuppleva gamla barndomsminnen när vi susade fram. Helt underbart.
Sen började det snöa. Som om vi behövde mer... Och då gick vi in och myste med varm choklad och mackor. Det var premiär för barnen med varm choklad och jag trodde att de skulle älska det. Indra förvissa slukade sin kopp men Isolde.. icke.
Hon sa bara att "det luktar inte gott", sen smakade hon och sa att "det var inte gott." Sen sa jag att det var varm choklad och att det är jättegott och frågade om inte några barn brukar ha med sig det på utflykterna på dagis och då sa hon bara att "näää, de brukar ha chokladmjölk." Men det är ju samma sak försökte jag då, och fick till svar att "ja men jag gillar inte chokladmjölk".
Inte lönt att truga där inte. Så då fick hon lite varm nyponsoppa istället. Som hon drack en klunk för att sen övergå till vatten.
Resten av eftermiddagen tillbringade vi med att läsa sagor och sjunga sånger på barnens rum. Sen vid 18 så stupade de båda i säng. Trötta flickor helt enkelt.
Efter det syjunta och full styrka idag. Vi drack julte och sen hade Gunnel med sig hemmagjorda pepparkakor som också gick ner! Jag är snart klar med min andra armvärmare, kors i taket.
Nu läggdax, men först lite mer bloggande. Om jag orkar.
/Jenni
Ungarna älskade det och det var som att återuppleva gamla barndomsminnen när vi susade fram. Helt underbart.
Sen började det snöa. Som om vi behövde mer... Och då gick vi in och myste med varm choklad och mackor. Det var premiär för barnen med varm choklad och jag trodde att de skulle älska det. Indra förvissa slukade sin kopp men Isolde.. icke.
Hon sa bara att "det luktar inte gott", sen smakade hon och sa att "det var inte gott." Sen sa jag att det var varm choklad och att det är jättegott och frågade om inte några barn brukar ha med sig det på utflykterna på dagis och då sa hon bara att "näää, de brukar ha chokladmjölk." Men det är ju samma sak försökte jag då, och fick till svar att "ja men jag gillar inte chokladmjölk".
Inte lönt att truga där inte. Så då fick hon lite varm nyponsoppa istället. Som hon drack en klunk för att sen övergå till vatten.
Resten av eftermiddagen tillbringade vi med att läsa sagor och sjunga sånger på barnens rum. Sen vid 18 så stupade de båda i säng. Trötta flickor helt enkelt.
Efter det syjunta och full styrka idag. Vi drack julte och sen hade Gunnel med sig hemmagjorda pepparkakor som också gick ner! Jag är snart klar med min andra armvärmare, kors i taket.
Nu läggdax, men först lite mer bloggande. Om jag orkar.
/Jenni
Dag 3 - Dina föräldrar
Mamma och Pappa.
Två personer som är anledningen till att jag finns på denna jord.
Min pappa hette Hans. Han var en äkta Malmöit, född och uppvuxen i Malmö tillsammans med sina två systrar, tillika mina fastrar, och mina farföräldrar. Han var en fin man och jag är så glad att jag fick ha honom i livet så länge som jag fick. Jag hann lära känna honom även som en vuxen person och inte bara som en pappa. Han hade ett hetsigt temperament och det fanns inga som kunde diskutera och debattera som vi. I trafiken var han precis som jag, lite aggressiv och lättirriterad men ändå en bra förare. Han var intelligent, kultiverad, social, rolig och engagerad. Lyssnade på bra musik, läste bra böcker, såg bra filmer. Jag är med andra ord väldigt lik honom :)
När han läste i Lund på det glada 70-talet träffade han min mamma och sedan kom jag till världen ett par år senare. Han läste till jurist och när utbildningen var klar sökte de sig norrut för att han skulle göra sin notarietjänst eller vad det heter, i Hudiksvall. Där föddes min bror och vi blev kvar tills det var dags för nästa karriärsteg. Nästa etapp blev som bankjurist på dåvarande Föreningsbanken i Sollefteå. Där jobbade han på i ett antal år men sökte under tiden även jobb på andra orter. Men då de inte villa rycka upp oss från skolan så blev det ingen flytt under de åren. Däremot så flyttade pappa före oss till Östersund och pendlade i ett och ett halvt år då han började jobba på Föreningssparbanken där i Östersund. Knappt hade vi hunnit flytta efter förrän nästa möjlighet öppnade sig för honom. Denna gången var det ett jobb på Venantius i Sundsvall som han hoppade på. Detta blev dock hans sista jobb för under denna tiden blev han sjuk och drabbades av cancer.
På julafton 2000 somnade han slutligen in. För gott. Nu finns han bara hos mig i mina tankar. Det är en stor sorg för mig att han aldrig fick träffa sina fina barnbarn. De hade älskat honom och han hade varit en helt underbar morfar.
Min mamma heter Lena. Hon är samiska. Född och uppvuxen i det norraste norr. Med nomadskola och renar och fjäll och midnattssol. En syster och en bror och mina morföräldrar utgjorde hennes familj. Vid första bästa chans flyttade hon från norr till Stockholm i några år. Därefter ner till Lund och sen mötte hon min far.
The rest is history.
Framtiden? Ja vem vet... kanske bara hon själv...
/Jenni
Två personer som är anledningen till att jag finns på denna jord.
Min pappa hette Hans. Han var en äkta Malmöit, född och uppvuxen i Malmö tillsammans med sina två systrar, tillika mina fastrar, och mina farföräldrar. Han var en fin man och jag är så glad att jag fick ha honom i livet så länge som jag fick. Jag hann lära känna honom även som en vuxen person och inte bara som en pappa. Han hade ett hetsigt temperament och det fanns inga som kunde diskutera och debattera som vi. I trafiken var han precis som jag, lite aggressiv och lättirriterad men ändå en bra förare. Han var intelligent, kultiverad, social, rolig och engagerad. Lyssnade på bra musik, läste bra böcker, såg bra filmer. Jag är med andra ord väldigt lik honom :)
När han läste i Lund på det glada 70-talet träffade han min mamma och sedan kom jag till världen ett par år senare. Han läste till jurist och när utbildningen var klar sökte de sig norrut för att han skulle göra sin notarietjänst eller vad det heter, i Hudiksvall. Där föddes min bror och vi blev kvar tills det var dags för nästa karriärsteg. Nästa etapp blev som bankjurist på dåvarande Föreningsbanken i Sollefteå. Där jobbade han på i ett antal år men sökte under tiden även jobb på andra orter. Men då de inte villa rycka upp oss från skolan så blev det ingen flytt under de åren. Däremot så flyttade pappa före oss till Östersund och pendlade i ett och ett halvt år då han började jobba på Föreningssparbanken där i Östersund. Knappt hade vi hunnit flytta efter förrän nästa möjlighet öppnade sig för honom. Denna gången var det ett jobb på Venantius i Sundsvall som han hoppade på. Detta blev dock hans sista jobb för under denna tiden blev han sjuk och drabbades av cancer.
På julafton 2000 somnade han slutligen in. För gott. Nu finns han bara hos mig i mina tankar. Det är en stor sorg för mig att han aldrig fick träffa sina fina barnbarn. De hade älskat honom och han hade varit en helt underbar morfar.
Min mamma heter Lena. Hon är samiska. Född och uppvuxen i det norraste norr. Med nomadskola och renar och fjäll och midnattssol. En syster och en bror och mina morföräldrar utgjorde hennes familj. Vid första bästa chans flyttade hon från norr till Stockholm i några år. Därefter ner till Lund och sen mötte hon min far.
The rest is history.
Framtiden? Ja vem vet... kanske bara hon själv...
/Jenni
måndag 6 december 2010
VAB
VAB är ett begrepp som blir högaktuellt när man får barn.
Inte under den första ljuva tiden då man ändå är hemma hela dagarna utan sen när verkligheten och vardagen kommer i kapp en.
Då slår sjukdomarna till utan förvarning och det blir ett litet pusslande att få till det med VAB:andet. VAB = Vård Av Barn för icke införstådda.
Denna gången är det Isolde som är sjuk. Jag ska inte gå in på detaljer men det rör ett mindre roligt område och jag ville inte ta risken att hon smittar ner hela dagis. Vi trodde i vår enfald att det var snabbt övergående, men det lilla livet har varit relativt pigg under dagen men när jag kom hem vid 14 så har hon sakta veknat. Den sista vakna timmen låg hon bara i soffan och beklagade sig över magont. Ville inte äta mat vilket kanske inte är så konstigt. Men när hon tackar nej till en pepparkaka och adventskalender-choklad, då förstår man att hon inte mår som hon ska.
Vid 18 orkade hon inte mer och ville gå och borsta tänderna och lägga sig. Jag försökte "muta" med lite mammamys i knät framför Bolibompa men det orkade hon inte med.
Indra har ju också varit lite hängig, men för henne är det mer förkylning med hosta som envisas hänga kvar. När Isolde lagt sig så satt vi i soffan och tittade på Bolibompa och jag pillade henne i håret lite och inom två minuter så sov hon också! Så då var det bara att bära in henne i sängen och sen slutade det med att jag satt där själv i soffan och tittade på julkalendern...
Ikväll tänkte jag unna mig slappetid. Lite tv och sen i säng tidigt för att läsa länge länge. Jag har precis påbörjat en ny bok (Snabba Cash - jag vet att jag är hundra år efter alla andra, men bättre sent än aldrig..) som jag inte kan släppa!
/Jenni
Inte under den första ljuva tiden då man ändå är hemma hela dagarna utan sen när verkligheten och vardagen kommer i kapp en.
Då slår sjukdomarna till utan förvarning och det blir ett litet pusslande att få till det med VAB:andet. VAB = Vård Av Barn för icke införstådda.
Denna gången är det Isolde som är sjuk. Jag ska inte gå in på detaljer men det rör ett mindre roligt område och jag ville inte ta risken att hon smittar ner hela dagis. Vi trodde i vår enfald att det var snabbt övergående, men det lilla livet har varit relativt pigg under dagen men när jag kom hem vid 14 så har hon sakta veknat. Den sista vakna timmen låg hon bara i soffan och beklagade sig över magont. Ville inte äta mat vilket kanske inte är så konstigt. Men när hon tackar nej till en pepparkaka och adventskalender-choklad, då förstår man att hon inte mår som hon ska.
Vid 18 orkade hon inte mer och ville gå och borsta tänderna och lägga sig. Jag försökte "muta" med lite mammamys i knät framför Bolibompa men det orkade hon inte med.
Indra har ju också varit lite hängig, men för henne är det mer förkylning med hosta som envisas hänga kvar. När Isolde lagt sig så satt vi i soffan och tittade på Bolibompa och jag pillade henne i håret lite och inom två minuter så sov hon också! Så då var det bara att bära in henne i sängen och sen slutade det med att jag satt där själv i soffan och tittade på julkalendern...
Ikväll tänkte jag unna mig slappetid. Lite tv och sen i säng tidigt för att läsa länge länge. Jag har precis påbörjat en ny bok (Snabba Cash - jag vet att jag är hundra år efter alla andra, men bättre sent än aldrig..) som jag inte kan släppa!
/Jenni
Dag 02 – Din första kärlek
Kärlek, det är stora saker det.
Min allra första kärlek måste vara en kille, Petter, som jag föll handlöst för i ettan. Alltså ettan när man är sju år. Dock var inte kärleken besvarad så det blev aldrig vi tyvärr.
Jag minns så väl på skolgården i Sollefteå hur jag jagade den stackars pojken runt runt och skrek "Isch liebe disch" (eller hur det nu stavas). Att jag bara kunde få ur mig en så viktig fras på ett helt främmande språk är ju ganska så otroligt, men jag var väl ett språkgeni redan då :)
Genom åren har jag haft en och annan kärlek men den största kärleken drabbade mig när jag precis fyllt 30 år. Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle förbli den eviga singeln och levde livets glada dagar på Vitemöllegatan. Den bästa Parla blev obarmhärtigt dumpad och jag lovade henne att hålla henne sällskap i singellivets djungel. Föga anade jag att mitt sällskap bara skulle hålla i sig i två veckor för sen infann sig dagen D. Våffeldagen 2006, dvs den 25:e mars, då jag, som den sociala fjärilen jag är, skulle följa med Jill och hennes jobbarkompisar och se Ulf Lundell.
Jag har aldrig varit ett stort fan av Ulf Lundell även om jag alltid gillat honom, både böcker och musik. Hur som helst så kom den där dagen som kom att bli så avgörande för mitt liv. Jag minns när han klev in genom dörren till min lägenhet, hur mitt hjärta liksom hoppade till ett extra slag. Resten av kvällen minns jag som i ett svagt rosafärgat skimmer. Kärleken slog ner med buller och bång och mitt liv vändes upp och ner på ett ögonblick.
Det sägs ju att man minns sin första kärlek för evigt och så är det nog. Men det är ju den stora kärleken som är mest levande i min själ. Den som hjälper mig att andas och älska livet.
/Jenni
Min allra första kärlek måste vara en kille, Petter, som jag föll handlöst för i ettan. Alltså ettan när man är sju år. Dock var inte kärleken besvarad så det blev aldrig vi tyvärr.
Jag minns så väl på skolgården i Sollefteå hur jag jagade den stackars pojken runt runt och skrek "Isch liebe disch" (eller hur det nu stavas). Att jag bara kunde få ur mig en så viktig fras på ett helt främmande språk är ju ganska så otroligt, men jag var väl ett språkgeni redan då :)
Genom åren har jag haft en och annan kärlek men den största kärleken drabbade mig när jag precis fyllt 30 år. Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle förbli den eviga singeln och levde livets glada dagar på Vitemöllegatan. Den bästa Parla blev obarmhärtigt dumpad och jag lovade henne att hålla henne sällskap i singellivets djungel. Föga anade jag att mitt sällskap bara skulle hålla i sig i två veckor för sen infann sig dagen D. Våffeldagen 2006, dvs den 25:e mars, då jag, som den sociala fjärilen jag är, skulle följa med Jill och hennes jobbarkompisar och se Ulf Lundell.
Jag har aldrig varit ett stort fan av Ulf Lundell även om jag alltid gillat honom, både böcker och musik. Hur som helst så kom den där dagen som kom att bli så avgörande för mitt liv. Jag minns när han klev in genom dörren till min lägenhet, hur mitt hjärta liksom hoppade till ett extra slag. Resten av kvällen minns jag som i ett svagt rosafärgat skimmer. Kärleken slog ner med buller och bång och mitt liv vändes upp och ner på ett ögonblick.
Det sägs ju att man minns sin första kärlek för evigt och så är det nog. Men det är ju den stora kärleken som är mest levande i min själ. Den som hjälper mig att andas och älska livet.
/Jenni
söndag 5 december 2010
Dag 1 - Introducera dig själv
Jag heter Jenni Irina Emma.
Född Blind. Ja alltså inte fysiskt blind utan mitt flicknamn är Blind. Sen när jag var en sju-åtta år gifte sig mina föräldrar och jag fick då min pappas efternamn.
Jag föddes i Malmö för snart 35 år sedan och när jag var dryga två år flyttade vi upp till Iggesund. Där bodde vi till jag fyllde sex år. Därefter flyttade vi till Sollefteå. Där blev vi boende i 13 år och dagen efter min student flyttade vi till Östersund. Och för att inte bryta en trend, så har jag fortsatt att flytta runt under mina första vuxna år.
Från att jag var 15 år så sommarjobbade jag i Malmö på ett par olika hotell. Jag började min karriär som städerska och slutade den som... well, städerska. Jag jobbade bara på somrarna och det var så perfekt att fly Norrland och tillbringa den i en pulserande storstad som Malmö med allt vad det innebär.
När jag efter studenten flyttat till Östersund dröjde det inte länge förrän rastlösheten gjorde sig påmind, så då flyttade jag till Malmö och stannade ett halvår. Jag bodde hos en god familjebekant och hennes tre små flickor. Jag tog körkort, jobbade, solade, badade och levde livets glada dagar. Detta var min första försmak av vuxenlivet och jag njöt av varje sekund.
Efter ett halvår bar det av igen. Denna gång till det stora landet i väst. USA. Florida. Fort Myers. Jag bodde i en amerikansk familj och jobbade som barnflicka i ett års tid. Då mitt jobb bestod i att ta hand om fyra barn, i åldrarna fyra, fem, fem och sex år, så blev min viktigaste lärdom att aldrig skaffa så många barn så tätt och framför allt inte i dubbelmoralens land.
Efter mitt år i soliga Florida flyttade jag vidare i världen. Denna gång bar flyttlasset till Nya Zeeland och den största staden, dock inte huvudstaden, Auckland. Att jag hamnade där berodde på en utbytesstudent, Alex, som var ett år i Sollefteå under mina gymnasieår. Hon hjälpte mig att fixa jobb hos en familjebekant och jag flyttade in i huset där hon bodde med fyra andra Nya Zeeländare. Jag skulle bara vara kvar i några månader men det var ju innan jag visste att detta var mina drömmars land. Jag blev kvar i ett och ett halvt år och jobbade i samma familj under hela min vistelse och bodde på Paratai Drive där folk kom och gick. Mitt jobb var att ta hand om cancersjuk kvinna och stötta familjen då hon även avled under min tid där. Jag lärde mig mycket under min tid i detta vackra land och framför allt så lärde jag mig att uppskatta och värdera livet som är så skört och värdefullt.
Att jag överhuvudtaget valde att åka hem till Sverige igen, berodde på att min mamma hade sökt en utbildning åt mig, genom mitt godkännande så klart, och som jag sedemera kom in på. Utbildningen var ganska ny i sitt slag och var en så kallad Kvalificerad Yrkesutbildning och hette Ledarskap Inom Service och Turism. Under nästan två års tid läste jag varvat med praktik i verkliga livet. Jag lärde känna många fina vänner under denna tiden och fick chansen att återvända till Nya Zeeland för att göra mitt slutarbete (som handlade om turismen i NZ och möjligheten att samverka mellan olika företag) under tre månader (som inföll över milleniumskiftet). Den stora lärdomen under mina studier i Östersund var att jag inte vill bli någon mellanchef men framförallt vad jag själv hade för värderingar och åsikter och hur jag fungerar i en grupp.
När utbildningen var avslutad var det snart dax för nästa flytt igen. Denna gång var det en gammal dröm om att lära mig italienska som var målet. Jag tog mitt pick och pack och flyttade till Italien. Till bella Roma. Helt själv utan ett ord italienska på fickan. Till ett land där inte en kotte utanför det mest centrala kan engelska. Jag blev kvar i fyra månader och sen fick jag ganska abrupt avsluta min vistelse och flytta tillbaka till Östersund igen då min pappa blev allvarligt sjuk. Tanken var att jag skulle vara kvar i Rom i ett år eller så. Men så blev alltså inte fallet.
Min pappa dog därefter på julafton för tio år sedan. I ett halvårs tid bodde jag i Östersund med min mamma och ordnade med husförsäljning, packning och annat praktiskt och under tiden jobbade jag lite som barnflicka och servitris för att dryga ut kassan lite. Sen i maj flyttade jag så ner till Malmö igen med min mamma och cirkeln var sluten. Kunde man tro. Under denna tiden var det mycket fokus på att ta en dag i taget och bara härda ut. Ett tufft och orättvist liv kunde det ibland kännas som.
Då jag kände att Rom inte var ett avslutat kapitel valde jag ganska snart att återvända till Rom. Ett nytt år, ett nytt boende. Denna gången fick jag dessutom sällskap av Maria. Vi stannade i fyra månader och den stora lärdomen från denna tiden var ju dels språket som jag nu behärskar ganska bra i alla fall, men framför allt hur jävla bra vi har det i Sverige och hur ogärna jag vill bo i Rom. Det är en underbar stad när man är där som turist. Men att faktiskt bo där och leva i den typen av land och kultur är lite för bra för min del.
Från Rom till Malmö igen. Denna gång var känslan ändå att nu, nu skulle jag minsann bli kvar. Och minsann. Jag sökte jobb för fullt och när jobbet var i hamn var det första jag gjorde att köpa mig en lägenhet och min era på Vitemöllegatan började. Jag började på ett mammavikariat på Crawford och skulle vara där i ett år, men sen blev jag kvar i en hel evighet till slut. Under mina år på Vitemöllegatan blev jag hundra år klokare och visare på många sätt och de viktigaste lärdomarna var hur viktigt det är med vänner och ett socialt nätverk. Jag samlade också på mig en massa arbetslivserfarenhet och mötte även mitt livs kärlek, Andreas.
I och med min stora kärlek så blev det så ännu en flytt. Jag, den eviga singeln, sålde mitt lilla krypin och tillsammans köpte vi ett hus i Hofterup. Jag jobbade kvar på Crawford och sen jobbade vi på ganska bra på den privata fronten också för under en kort tid hade vi köpt hus, förlovat oss och sen var jag visst gravid. Isolde föddes 12:e maj 2007 och tanken på ett större hus och närmre barnvakt började smyga sig på.
I september samma år sålde vi därför vårt lilla hus i Skåne och flytten gick till de småländska skogarna och till fina underbara harmoniska idylliska Kättilstorp. Vi gifte oss och jag var gravid igen. Indra föddes den 24:e september 2008. Jag jobbade kvar, fast nu hemifrån, men så en dag var även den eran till ända. Jag blev uppsagd den 1:a februari 2010 och det blev den nystart jag behövde och efterlängtade.
Sen maj i år jobbar jag nu på Uddeholm och pusselbitarna har fallit på plats. Jag trivs med mitt jobb och med mitt liv. Jag har fina vänner och ett rikt socialt liv som jag inte skulle vilja byta bort för något i världen.
Det jag under mina kringflackande liv fått med mig är mycket och värdefullt men nu känner jag att jag är rotad här. Det är här jag vill tillbringa resten av mitt vuxna liv. Det är här jag vill att mina barn ska växa upp. Det är här jag har mina drömmar.
Och det är en alldeles underbar känsla för en vilsen själ som min.
Nomaden i mig har kanske äntligen fått ro.
/Jenni
Född Blind. Ja alltså inte fysiskt blind utan mitt flicknamn är Blind. Sen när jag var en sju-åtta år gifte sig mina föräldrar och jag fick då min pappas efternamn.
Jag föddes i Malmö för snart 35 år sedan och när jag var dryga två år flyttade vi upp till Iggesund. Där bodde vi till jag fyllde sex år. Därefter flyttade vi till Sollefteå. Där blev vi boende i 13 år och dagen efter min student flyttade vi till Östersund. Och för att inte bryta en trend, så har jag fortsatt att flytta runt under mina första vuxna år.
Från att jag var 15 år så sommarjobbade jag i Malmö på ett par olika hotell. Jag började min karriär som städerska och slutade den som... well, städerska. Jag jobbade bara på somrarna och det var så perfekt att fly Norrland och tillbringa den i en pulserande storstad som Malmö med allt vad det innebär.
När jag efter studenten flyttat till Östersund dröjde det inte länge förrän rastlösheten gjorde sig påmind, så då flyttade jag till Malmö och stannade ett halvår. Jag bodde hos en god familjebekant och hennes tre små flickor. Jag tog körkort, jobbade, solade, badade och levde livets glada dagar. Detta var min första försmak av vuxenlivet och jag njöt av varje sekund.
Efter ett halvår bar det av igen. Denna gång till det stora landet i väst. USA. Florida. Fort Myers. Jag bodde i en amerikansk familj och jobbade som barnflicka i ett års tid. Då mitt jobb bestod i att ta hand om fyra barn, i åldrarna fyra, fem, fem och sex år, så blev min viktigaste lärdom att aldrig skaffa så många barn så tätt och framför allt inte i dubbelmoralens land.
Efter mitt år i soliga Florida flyttade jag vidare i världen. Denna gång bar flyttlasset till Nya Zeeland och den största staden, dock inte huvudstaden, Auckland. Att jag hamnade där berodde på en utbytesstudent, Alex, som var ett år i Sollefteå under mina gymnasieår. Hon hjälpte mig att fixa jobb hos en familjebekant och jag flyttade in i huset där hon bodde med fyra andra Nya Zeeländare. Jag skulle bara vara kvar i några månader men det var ju innan jag visste att detta var mina drömmars land. Jag blev kvar i ett och ett halvt år och jobbade i samma familj under hela min vistelse och bodde på Paratai Drive där folk kom och gick. Mitt jobb var att ta hand om cancersjuk kvinna och stötta familjen då hon även avled under min tid där. Jag lärde mig mycket under min tid i detta vackra land och framför allt så lärde jag mig att uppskatta och värdera livet som är så skört och värdefullt.
Att jag överhuvudtaget valde att åka hem till Sverige igen, berodde på att min mamma hade sökt en utbildning åt mig, genom mitt godkännande så klart, och som jag sedemera kom in på. Utbildningen var ganska ny i sitt slag och var en så kallad Kvalificerad Yrkesutbildning och hette Ledarskap Inom Service och Turism. Under nästan två års tid läste jag varvat med praktik i verkliga livet. Jag lärde känna många fina vänner under denna tiden och fick chansen att återvända till Nya Zeeland för att göra mitt slutarbete (som handlade om turismen i NZ och möjligheten att samverka mellan olika företag) under tre månader (som inföll över milleniumskiftet). Den stora lärdomen under mina studier i Östersund var att jag inte vill bli någon mellanchef men framförallt vad jag själv hade för värderingar och åsikter och hur jag fungerar i en grupp.
När utbildningen var avslutad var det snart dax för nästa flytt igen. Denna gång var det en gammal dröm om att lära mig italienska som var målet. Jag tog mitt pick och pack och flyttade till Italien. Till bella Roma. Helt själv utan ett ord italienska på fickan. Till ett land där inte en kotte utanför det mest centrala kan engelska. Jag blev kvar i fyra månader och sen fick jag ganska abrupt avsluta min vistelse och flytta tillbaka till Östersund igen då min pappa blev allvarligt sjuk. Tanken var att jag skulle vara kvar i Rom i ett år eller så. Men så blev alltså inte fallet.
Min pappa dog därefter på julafton för tio år sedan. I ett halvårs tid bodde jag i Östersund med min mamma och ordnade med husförsäljning, packning och annat praktiskt och under tiden jobbade jag lite som barnflicka och servitris för att dryga ut kassan lite. Sen i maj flyttade jag så ner till Malmö igen med min mamma och cirkeln var sluten. Kunde man tro. Under denna tiden var det mycket fokus på att ta en dag i taget och bara härda ut. Ett tufft och orättvist liv kunde det ibland kännas som.
Då jag kände att Rom inte var ett avslutat kapitel valde jag ganska snart att återvända till Rom. Ett nytt år, ett nytt boende. Denna gången fick jag dessutom sällskap av Maria. Vi stannade i fyra månader och den stora lärdomen från denna tiden var ju dels språket som jag nu behärskar ganska bra i alla fall, men framför allt hur jävla bra vi har det i Sverige och hur ogärna jag vill bo i Rom. Det är en underbar stad när man är där som turist. Men att faktiskt bo där och leva i den typen av land och kultur är lite för bra för min del.
Från Rom till Malmö igen. Denna gång var känslan ändå att nu, nu skulle jag minsann bli kvar. Och minsann. Jag sökte jobb för fullt och när jobbet var i hamn var det första jag gjorde att köpa mig en lägenhet och min era på Vitemöllegatan började. Jag började på ett mammavikariat på Crawford och skulle vara där i ett år, men sen blev jag kvar i en hel evighet till slut. Under mina år på Vitemöllegatan blev jag hundra år klokare och visare på många sätt och de viktigaste lärdomarna var hur viktigt det är med vänner och ett socialt nätverk. Jag samlade också på mig en massa arbetslivserfarenhet och mötte även mitt livs kärlek, Andreas.
I och med min stora kärlek så blev det så ännu en flytt. Jag, den eviga singeln, sålde mitt lilla krypin och tillsammans köpte vi ett hus i Hofterup. Jag jobbade kvar på Crawford och sen jobbade vi på ganska bra på den privata fronten också för under en kort tid hade vi köpt hus, förlovat oss och sen var jag visst gravid. Isolde föddes 12:e maj 2007 och tanken på ett större hus och närmre barnvakt började smyga sig på.
I september samma år sålde vi därför vårt lilla hus i Skåne och flytten gick till de småländska skogarna och till fina underbara harmoniska idylliska Kättilstorp. Vi gifte oss och jag var gravid igen. Indra föddes den 24:e september 2008. Jag jobbade kvar, fast nu hemifrån, men så en dag var även den eran till ända. Jag blev uppsagd den 1:a februari 2010 och det blev den nystart jag behövde och efterlängtade.
Sen maj i år jobbar jag nu på Uddeholm och pusselbitarna har fallit på plats. Jag trivs med mitt jobb och med mitt liv. Jag har fina vänner och ett rikt socialt liv som jag inte skulle vilja byta bort för något i världen.
Det jag under mina kringflackande liv fått med mig är mycket och värdefullt men nu känner jag att jag är rotad här. Det är här jag vill tillbringa resten av mitt vuxna liv. Det är här jag vill att mina barn ska växa upp. Det är här jag har mina drömmar.
Och det är en alldeles underbar känsla för en vilsen själ som min.
Nomaden i mig har kanske äntligen fått ro.
/Jenni
Vuxna människor
Ibland är det skönt att bara få vara vuxna människor och inte bara mamma och pappa.
I fredags kom bästa svärmor/farmor hit och hämtade barnen som fick följa med henne hem över natten.
Jag och Andreas åkte först till stan och gick ut och åt på Aptit. Jag åt halstrad röding med rostad ratte-potatis, grönsaker och saffransaioli.. mums! Andreas tog något kött (entrecååååå) och pommes och bea! Säkert gott det också.
Efter en lugn och harmonisk middag på restaurang gick vi vidare till bion där vi såg Cornelis som var såååå bra!!! En jättefin film och man ville bara vara med där och då! Tur man kan lyssna på Cornelis hemma också.
Igår morse när vi vaknat åt vi lyxig långfrukost länge och tittade på tv utan barn springandes runt runt. Efter lite slappande var vi sedan effektiva och storröjde här hemma. Det dammades, sorterades och plockades undan en massa. Så himla skönt.
Vid 14 åkte jag och Sofie till Gemla och gick på julmarknad. Både på Gemla Station, på Gransholms Slott/Gård och i Härensås. En väldans massa julmarknader på en och samma dag. Så himla mysigt och trevligt var det i alla fall.
När jag kom tillbaka hade precis ungarna kommit hem igen. De hade haft det så mysigt hos farmor och åkt pulka, bakat pepparkakor och ätit pizza så de var helt överlyckliga.
När de väl somnat kom granndamerna, Solveig och Gunnel, hit och drack glögg med oss och vi satt och pratade framför öppna spisen.
En väldigt vuxen och trevlig helg med andra ord!
Idag åkte Indra med Andreas till Mai-Britt och Isolde och jag fick besök av Ebba och Marie, så alla fick lite socialt på sin agenda.
Jag har även hunnit med att plugga lite. Eller vänta.. det är ju det jag borde göra nu...
/Jenni
I fredags kom bästa svärmor/farmor hit och hämtade barnen som fick följa med henne hem över natten.
Jag och Andreas åkte först till stan och gick ut och åt på Aptit. Jag åt halstrad röding med rostad ratte-potatis, grönsaker och saffransaioli.. mums! Andreas tog något kött (entrecååååå) och pommes och bea! Säkert gott det också.
Efter en lugn och harmonisk middag på restaurang gick vi vidare till bion där vi såg Cornelis som var såååå bra!!! En jättefin film och man ville bara vara med där och då! Tur man kan lyssna på Cornelis hemma också.
Igår morse när vi vaknat åt vi lyxig långfrukost länge och tittade på tv utan barn springandes runt runt. Efter lite slappande var vi sedan effektiva och storröjde här hemma. Det dammades, sorterades och plockades undan en massa. Så himla skönt.
Vid 14 åkte jag och Sofie till Gemla och gick på julmarknad. Både på Gemla Station, på Gransholms Slott/Gård och i Härensås. En väldans massa julmarknader på en och samma dag. Så himla mysigt och trevligt var det i alla fall.
När jag kom tillbaka hade precis ungarna kommit hem igen. De hade haft det så mysigt hos farmor och åkt pulka, bakat pepparkakor och ätit pizza så de var helt överlyckliga.
När de väl somnat kom granndamerna, Solveig och Gunnel, hit och drack glögg med oss och vi satt och pratade framför öppna spisen.
En väldigt vuxen och trevlig helg med andra ord!
Idag åkte Indra med Andreas till Mai-Britt och Isolde och jag fick besök av Ebba och Marie, så alla fick lite socialt på sin agenda.
Jag har även hunnit med att plugga lite. Eller vänta.. det är ju det jag borde göra nu...
/Jenni
torsdag 2 december 2010
Önskelista
Mina söta barn har satt ihop varsin önskelista inför den stundande julen:
Isolde 3,5 år önskar sig följande:
Strumpbyxor
Indra 2 år önskar sig följande:
Paket
Tänk så lätt att göra dem lyckliga!
Tur också att världens bästa farmor redan fixat Isoldes julklapp. Nu är det bara Indra kvar! Det ska vi väl kunna lösa...
Skönt också att vi inte ska köpa andra julklappar än varsin till barnen.
På sin höjd lite julklappsleken med en julklapp för 50:- typ.
Då blir det genast lite lättare att fira jul.
/Jenni
Isolde 3,5 år önskar sig följande:
Strumpbyxor
Indra 2 år önskar sig följande:
Paket
Tänk så lätt att göra dem lyckliga!
Tur också att världens bästa farmor redan fixat Isoldes julklapp. Nu är det bara Indra kvar! Det ska vi väl kunna lösa...
Skönt också att vi inte ska köpa andra julklappar än varsin till barnen.
På sin höjd lite julklappsleken med en julklapp för 50:- typ.
Då blir det genast lite lättare att fira jul.
/Jenni
Sex Sigma
Vår sista gemensamma inlämningsuppgift handlar för min del om Sex Sigma och detta är ett verkligen intressant ämne.
Däremot så strejkar webbmailen för Luleå Universitet så jag kommer inte åt resterande dokument så jag kan göra min del.
Typiskt.
När jag väl satt mig för att faktiskt titta på det hela.
Då får jag väl istället googla lite om ämnet och förhoppningsvis bli några ord klokare...
/Jenni
Däremot så strejkar webbmailen för Luleå Universitet så jag kommer inte åt resterande dokument så jag kan göra min del.
Typiskt.
När jag väl satt mig för att faktiskt titta på det hela.
Då får jag väl istället googla lite om ämnet och förhoppningsvis bli några ord klokare...
/Jenni
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)