Kärlek, det är stora saker det.
Min allra första kärlek måste vara en kille, Petter, som jag föll handlöst för i ettan. Alltså ettan när man är sju år. Dock var inte kärleken besvarad så det blev aldrig vi tyvärr.
Jag minns så väl på skolgården i Sollefteå hur jag jagade den stackars pojken runt runt och skrek "Isch liebe disch" (eller hur det nu stavas). Att jag bara kunde få ur mig en så viktig fras på ett helt främmande språk är ju ganska så otroligt, men jag var väl ett språkgeni redan då :)
Genom åren har jag haft en och annan kärlek men den största kärleken drabbade mig när jag precis fyllt 30 år. Jag trodde på fullaste allvar att jag skulle förbli den eviga singeln och levde livets glada dagar på Vitemöllegatan. Den bästa Parla blev obarmhärtigt dumpad och jag lovade henne att hålla henne sällskap i singellivets djungel. Föga anade jag att mitt sällskap bara skulle hålla i sig i två veckor för sen infann sig dagen D. Våffeldagen 2006, dvs den 25:e mars, då jag, som den sociala fjärilen jag är, skulle följa med Jill och hennes jobbarkompisar och se Ulf Lundell.
Jag har aldrig varit ett stort fan av Ulf Lundell även om jag alltid gillat honom, både böcker och musik. Hur som helst så kom den där dagen som kom att bli så avgörande för mitt liv. Jag minns när han klev in genom dörren till min lägenhet, hur mitt hjärta liksom hoppade till ett extra slag. Resten av kvällen minns jag som i ett svagt rosafärgat skimmer. Kärleken slog ner med buller och bång och mitt liv vändes upp och ner på ett ögonblick.
Det sägs ju att man minns sin första kärlek för evigt och så är det nog. Men det är ju den stora kärleken som är mest levande i min själ. Den som hjälper mig att andas och älska livet.
/Jenni
2 kommentarer:
:)
Hej jenni! Inte var det igår! Måste bara få säga att jag har ju hittat till din blogg, detta inlägg läste jag med ett leende på läpparna, minns också ich liebe dich... många roliga minnen dök upp. Ha det gott! Elin
Skicka en kommentar