Dag 11 – Dina syskon

Måndagen den 17:e december 1979 föddes min lillebror Johan.

Jag hade fram till den dagen varit helt själv och levt livets glada dagar. Så helt plötsligt så kommer det hem en ful, skrynklig, röd och skrikande bebis som de kallar lillebror och hela livet vändes upp och ner.

Nu innebär det inte bara att det var dåligt men ändå.
Då ålderskillnaden är nästan fyra år tog det många år innan vi hade något större utbyte av varandra. Lägg dessutom till att min kusin Stoffe och han är jämngamla (skiljer ett halvår) så får man snabbt lösningen att jag alltid var the odd bird. Inte för att det heller bara var något dåligt men ändå.

Under vår uppväxt så slogs vi. Han retade mig. Jag retade honom. Han knuffade mig nerför en trappa i stugan. Han hällde skållhett vatten på mig i badkaret. Han hittade på bus och skyllde på mig. Jag var säkert inte heller guds bästa barn. Tack och lov. Så han fick garanterat igen för varje sak tro inget annat.

Men vi lekte också. Doktor då jag var doktor och han var patient och fick cola i örat, näsan och halsen med spruta. Vi byggde snögrottor, pallade äpplen, badade, lyssnade på sagor, tittade på film, hade snöbollskrig och jagade varandra. Som vilka syskon som helst.

Under Sollefteå-åren så är mitt största minne att han alltid spelade hockey och även bandy, inomhus, vid typ 05 på morgonen. Vid denna tidpunkt var jag en obstinat tonåring och ville väl typ sova tills jag dog eller något. Men icke. Istället fick man abrupt vakna till ljudet av Johan som skrek ut alla hockeyspelare medan han sköt en boll mot mål. Utanför mitt sovrum. Då stod han inte högt i kurs. Jag minns också att när kompisar ringde hem till oss och han råkade svara så lät ett samtal ungefär så här;

"Ring ring"
- Johan svarar "JOHAN!"
- Kompisen säger "Hej det är Linda"
- Johan avbryter typ här och skriker "JEEEENNNNNNIIIIIIIIIII" och lägger på luren.

När vi flyttat till Östersund flyttade jag ju rätt så snabbt vidare ut i världen. Under dessa åren hade jag i princip ingen kontakt med min bror. Om man bortser från de samtalen då jag ringde hem från Malmö, USA eller Nya Zeeland och han svarade. Då lät ett samtal ungefär så här;

"Ring ring"
- Johan svarar (som vanligt) "Johan"
- Jag säger nåt i stil med "Nej men hej Johan det är Jenni. Hur är läget?
- Johan "Bra"
- Jenni "Ja ha, hur går det i skolan, med hockeyn, kompisar, annars då, mamma, pappa"
- Johan "Bra, ska du prata med mamma? MAMMMMMMAAAAAAAAAAA" och så la han på luren"

Med detta i hand är det inte svårt att förstå att han på fullaste allvar trodde att jag endast varit borta i typ ett år eller max ett och ett halvt, när jag i själva verket varit borta i... hmmm...TRE (3!!!) år.

Hur som helst, efter dessa år hade vi båda vuxit upp lite och i samband med pappas död så tror jag att vi tog ett steg närmre varandra. Vi bodde ju plötslig i samma stad igen och sen reste vi även till Bali ihop med mamma i tre veckor och tog där ett litet steg ännu närmre varandra.

Vid denna tiden bodde jag i Malmö och han i Östersund så vi pratade väl någon gång i bland i alla fall även om vi inte sågs. Sen kom den dagen då han flyttade till Malmö med sin dåvarande flickvän. Helt plötsligt bodde vi i samma stad igen och vips så var vi ännu ett steg närmre varandra. Nu pratade vi mer och mer och började till och med umgås lite. Nu var vi båda vuxna och jämlika till skillnad från stora delar av vår uppväxt.

Nu har åren gått ytterligare och vi bor på skilda håll igen, men nu är kontakten mellan oss hur bra som helst. Vi pratar ofta, träffas ofta och jag är så himla glad att jag har honom i mitt liv. Han är världens finaste morbror till mina barn och är otroligt omtänksam och generös och älskar att vara med dem. Dessutom är han rolig att umgås med och vi har mycket att prata om när vi träffas.

Så från att ha varit a pain in the ass, har han klättrat upp på stegen och står nu högst upp. Min alldeles egna fina lillebror som jag tycker så mycket om.

Tack Johan för att du är en del av mitt liv!

/Jenni