Jag heter Jenni Irina Emma.
Född Blind. Ja alltså inte fysiskt blind utan mitt flicknamn är Blind. Sen när jag var en sju-åtta år gifte sig mina föräldrar och jag fick då min pappas efternamn.
Jag föddes i Malmö för snart 35 år sedan och när jag var dryga två år flyttade vi upp till Iggesund. Där bodde vi till jag fyllde sex år. Därefter flyttade vi till Sollefteå. Där blev vi boende i 13 år och dagen efter min student flyttade vi till Östersund. Och för att inte bryta en trend, så har jag fortsatt att flytta runt under mina första vuxna år.
Från att jag var 15 år så sommarjobbade jag i Malmö på ett par olika hotell. Jag började min karriär som städerska och slutade den som... well, städerska. Jag jobbade bara på somrarna och det var så perfekt att fly Norrland och tillbringa den i en pulserande storstad som Malmö med allt vad det innebär.
När jag efter studenten flyttat till Östersund dröjde det inte länge förrän rastlösheten gjorde sig påmind, så då flyttade jag till Malmö och stannade ett halvår. Jag bodde hos en god familjebekant och hennes tre små flickor. Jag tog körkort, jobbade, solade, badade och levde livets glada dagar. Detta var min första försmak av vuxenlivet och jag njöt av varje sekund.
Efter ett halvår bar det av igen. Denna gång till det stora landet i väst. USA. Florida. Fort Myers. Jag bodde i en amerikansk familj och jobbade som barnflicka i ett års tid. Då mitt jobb bestod i att ta hand om fyra barn, i åldrarna fyra, fem, fem och sex år, så blev min viktigaste lärdom att aldrig skaffa så många barn så tätt och framför allt inte i dubbelmoralens land.
Efter mitt år i soliga Florida flyttade jag vidare i världen. Denna gång bar flyttlasset till Nya Zeeland och den största staden, dock inte huvudstaden, Auckland. Att jag hamnade där berodde på en utbytesstudent, Alex, som var ett år i Sollefteå under mina gymnasieår. Hon hjälpte mig att fixa jobb hos en familjebekant och jag flyttade in i huset där hon bodde med fyra andra Nya Zeeländare. Jag skulle bara vara kvar i några månader men det var ju innan jag visste att detta var mina drömmars land. Jag blev kvar i ett och ett halvt år och jobbade i samma familj under hela min vistelse och bodde på Paratai Drive där folk kom och gick. Mitt jobb var att ta hand om cancersjuk kvinna och stötta familjen då hon även avled under min tid där. Jag lärde mig mycket under min tid i detta vackra land och framför allt så lärde jag mig att uppskatta och värdera livet som är så skört och värdefullt.
Att jag överhuvudtaget valde att åka hem till Sverige igen, berodde på att min mamma hade sökt en utbildning åt mig, genom mitt godkännande så klart, och som jag sedemera kom in på. Utbildningen var ganska ny i sitt slag och var en så kallad Kvalificerad Yrkesutbildning och hette Ledarskap Inom Service och Turism. Under nästan två års tid läste jag varvat med praktik i verkliga livet. Jag lärde känna många fina vänner under denna tiden och fick chansen att återvända till Nya Zeeland för att göra mitt slutarbete (som handlade om turismen i NZ och möjligheten att samverka mellan olika företag) under tre månader (som inföll över milleniumskiftet). Den stora lärdomen under mina studier i Östersund var att jag inte vill bli någon mellanchef men framförallt vad jag själv hade för värderingar och åsikter och hur jag fungerar i en grupp.
När utbildningen var avslutad var det snart dax för nästa flytt igen. Denna gång var det en gammal dröm om att lära mig italienska som var målet. Jag tog mitt pick och pack och flyttade till Italien. Till bella Roma. Helt själv utan ett ord italienska på fickan. Till ett land där inte en kotte utanför det mest centrala kan engelska. Jag blev kvar i fyra månader och sen fick jag ganska abrupt avsluta min vistelse och flytta tillbaka till Östersund igen då min pappa blev allvarligt sjuk. Tanken var att jag skulle vara kvar i Rom i ett år eller så. Men så blev alltså inte fallet.
Min pappa dog därefter på julafton för tio år sedan. I ett halvårs tid bodde jag i Östersund med min mamma och ordnade med husförsäljning, packning och annat praktiskt och under tiden jobbade jag lite som barnflicka och servitris för att dryga ut kassan lite. Sen i maj flyttade jag så ner till Malmö igen med min mamma och cirkeln var sluten. Kunde man tro. Under denna tiden var det mycket fokus på att ta en dag i taget och bara härda ut. Ett tufft och orättvist liv kunde det ibland kännas som.
Då jag kände att Rom inte var ett avslutat kapitel valde jag ganska snart att återvända till Rom. Ett nytt år, ett nytt boende. Denna gången fick jag dessutom sällskap av Maria. Vi stannade i fyra månader och den stora lärdomen från denna tiden var ju dels språket som jag nu behärskar ganska bra i alla fall, men framför allt hur jävla bra vi har det i Sverige och hur ogärna jag vill bo i Rom. Det är en underbar stad när man är där som turist. Men att faktiskt bo där och leva i den typen av land och kultur är lite för bra för min del.
Från Rom till Malmö igen. Denna gång var känslan ändå att nu, nu skulle jag minsann bli kvar. Och minsann. Jag sökte jobb för fullt och när jobbet var i hamn var det första jag gjorde att köpa mig en lägenhet och min era på Vitemöllegatan började. Jag började på ett mammavikariat på Crawford och skulle vara där i ett år, men sen blev jag kvar i en hel evighet till slut. Under mina år på Vitemöllegatan blev jag hundra år klokare och visare på många sätt och de viktigaste lärdomarna var hur viktigt det är med vänner och ett socialt nätverk. Jag samlade också på mig en massa arbetslivserfarenhet och mötte även mitt livs kärlek, Andreas.
I och med min stora kärlek så blev det så ännu en flytt. Jag, den eviga singeln, sålde mitt lilla krypin och tillsammans köpte vi ett hus i Hofterup. Jag jobbade kvar på Crawford och sen jobbade vi på ganska bra på den privata fronten också för under en kort tid hade vi köpt hus, förlovat oss och sen var jag visst gravid. Isolde föddes 12:e maj 2007 och tanken på ett större hus och närmre barnvakt började smyga sig på.
I september samma år sålde vi därför vårt lilla hus i Skåne och flytten gick till de småländska skogarna och till fina underbara harmoniska idylliska Kättilstorp. Vi gifte oss och jag var gravid igen. Indra föddes den 24:e september 2008. Jag jobbade kvar, fast nu hemifrån, men så en dag var även den eran till ända. Jag blev uppsagd den 1:a februari 2010 och det blev den nystart jag behövde och efterlängtade.
Sen maj i år jobbar jag nu på Uddeholm och pusselbitarna har fallit på plats. Jag trivs med mitt jobb och med mitt liv. Jag har fina vänner och ett rikt socialt liv som jag inte skulle vilja byta bort för något i världen.
Det jag under mina kringflackande liv fått med mig är mycket och värdefullt men nu känner jag att jag är rotad här. Det är här jag vill tillbringa resten av mitt vuxna liv. Det är här jag vill att mina barn ska växa upp. Det är här jag har mina drömmar.
Och det är en alldeles underbar känsla för en vilsen själ som min.
Nomaden i mig har kanske äntligen fått ro.
/Jenni
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar