En vän som är bäst?
Finns verkligen det?
Jag menar att det bara skulle finnas en enda människa som kan vara ens bästa vän?
Jag har ju så många fina vänner i mitt liv, vad är det som kategoriserar en som bäst?
När jag var liten, si så där en sex sju år, hette min bästa vän Nina. Vi lekte i ur och skur och hade så många roliga dagar tillsammans.
När jag blev lite större, var det jag och Linda som hängde ihop. Vi växte upp från två oskyldiga, naiva barn till två rebelliska, nyfikna och kreativa tonåringar. Vi gjorde allt och ingenting ihop. Pratade i timmar, ringde, skrev brev, träffades och var bästisar. Vänskapen höll i sig och vi är fortfarande bästa vänner. Men sen ett antal år så bor vi långt ifrån varandra så vi ses inte regelbundet och pratar inte regelbundet heller, men samtidigt så vet jag att hon finns där för mig. Och detsamma gäller det för henne. En vänskap som inte kräver så mycket underhåll utan den finns där ändå.
Efter ett antal år på flykt (kan det verka) så har min bekantskapskrets utökat för varje år. Varje månad kanske till och med. För mig är det så oerhört viktigt och roligt att lära känna nya människor med nya kvaliteter och egenskaper som berikar mitt liv. Förhoppningsvis får dessa utvalda människor något i retur så det inte blir en envägs-vinst.
För varje ny människa som kommer in i mitt liv så försöker jag knyta den till mig på ett eller annat sätt. Jag utvecklas av att umgås med olika typer av människor, olika åldrar, olika nationaliteter, olika bakgrunder, olika kön, olika läggningar, olika politiska åsikter. Kort och gott olika mig. Det är otroligt stimulerande och givande att ha diskussioner med människor som inte alltid tycker likadant. Även om det samtidigt är så skönt att umgås och prata med människor som vet exakt var man står och där man delar många åsikter och meningar. Det är det där balansen som man vill uppnå av nytt och tryggt.
Under mina vuxna år så har jag lärt känna många människor och en som står mig väldigt nära är Camilla. Vi träffades genom Crawford och vi har fått en vänskap som är ovanlig på vuxna dar (tycker jag i alla fall). Trots avståndet mellan Skåne och Småland så träffas vi ofta ändå. Dessutom så har jag ett extra speciellt band till henne då hon är gudmor till min finaste lilla Indra.
Gudmodern till min finaste Isolde, är också en kär och trogen vän. Vi har dock hängt ihop sen lekis, när vi var sex år gamla, och känner varandra utan och innan skulle jag tro. Maria, aka Parla, och jag delade en soffa i Rom under fyra månader och under denna tiden blev våra vänskapsband snäppet starkare.
Egentligen om man ska hårddra det hela när det gäller vänner, så kan man säga så här; jag har många många fina vänner och bekanta i mitt liv. Men. Jag har inte så många vänner som står mig så himla nära som de som står mig nära gör... Inte vet jag om det beror på att jag inte vill/orkar/hinner ha samma relation med den stora massan eller om det bara är så livet är. Att man har några få och sen har man en stor massa. Inte betyder det heller att jag inte värdesätter vännerna från den stora massan mindre. Absolut inte. En vän är en vän är en vän. Är en vän i behov av stöd, hjälp, support, tröst, samtal, underhållning, besök eller vad det är må vara, så ställer jag i upp i den mån jag kan. No matter what.
Men att begränsa mig till att ha EN bästa vän. Det gör jag bara inte!
/Jenni
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar