Här kommer ett stort avslöjande.
Det är inte mycket som får mig att gråta överhuvudtaget.
I och för sig så kan jag snorsnyfta lite om jag läser en jädrigt sorglig bok där typ någon dör som inte borde dö, eller ser en sjukt sorglig film där någon dör som inte borde dö. Och då snyftar jag lite över de som blir kvar i livet och tycker synd om dem lite.
Men annars gråter jag sällan eller aldrig.
Det kanske är dumt för jag tror nog att lite gråt rensar i systemet lite, men det är mer min grej att skrika, gapa och gorma och bli fly förbannat vansinnig istället. En stund. Och känner jag mig ledsen så är jag det ändå, utan tårar. Och blir jag glad och rörd så blir jag det rakt upp och ner utan tårar det också.
Men att inte gråta är ju inte samma sak som att inte vara ledsen. För ledsen kan jag bli när jag tänker på att min pappa aldrig fick träffa sina barnbarn t ex. Och ledsen kan jag bli över andra saker också. Men att därifrån gå till tårar. Det sitter långt inne...
Kanske borde ha det som nyårslöfte att tjuta lite mer?!
/Jenni
3 kommentarer:
Men du... är inte gråtande jävligt overrated? Jag gråter inte heller mycket och inte för att det förväntas av mig! Jag gråter över sorgliga saker precis som du och ledsen kan man ju bli utan att man måste gråta.
kram damen
Jag är beredd att hålla med!
Overrated är rätta ordet!
Kram tillbaka!
Tummen upp på det!
Skicka en kommentar